
Den här gula rosen fick jag av husse att trösta mig med, när jag varit till ”tandis” och tagit bort mina elaka forltänder i våras. Jag har knaprat på de späda skotten, skött om och tuktat, så den blommar för fullt än!

Blommar gör också jag, för så vilt som det är i trädgården just nu har det aldrig varit förut! En ung lite tafflig sparvhök har hittat sitt paradis här och gör mig sällskap på staketet långa stunder i gryningen.

Till och från hänger höken kvar in på morgonen och får Mini-Vinnie att burra upp sig, och försöka nå den, från lillträdets topp. Koncentrerad till tusen och helt fascinerad av den grymma pippin med krokig näbb!

Det är förstås lillpippis som lockat hit sparvhöken och fått den att stanna! Men lite ljusskygg tycks den vara och försvinner på förmiddagen. Sedan är det lugnt tills den återvänder i skymningen för att få mat i magen.

Då i troget sällskap av Febus, som i skydd av grönskan följer hökens framfart utan att röja sig själv. Här kan han sitta alldeles orörlig och hålla koll så länge den utsvultne höken fortsätter jaga ovanför honom.

Äta eller ätas handlar det om, och det är naturens gång! Inget någon av oss här hemma kan sätta oss över. Vi älskar våra lillpippis, men den unga höken måste ha mat för att överleva och är ingen skicklig jägare än!

Vi får nöja oss med att följa det vilda livet på håll, och även Artemis är helt fascinerad av den stora kroknäbben. Tätt intill staketet, bakom funkior och under klematisblad, följer han skådespelet utan att själv synas.
Två små blyga ”kottar” har föräldrarna också hjälpt hit, för att äta upp sig, medan de själva är ute på äventyr. Så i det tysta är jag även barnvakt ute om nätterna, och tills vi hörs igen ha en trivsam start på hösten!
Tassekram Triton, med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie