Månad: oktober 2016

Tänk ändå! I går fyllde jag sju år, och matte kom ihåg min födelsedag!!! Det har inte hört till vanligheterna på senare år, även om jag förstås alltid blivit firad med råge i efterhand.

Så jag klagar inte, men blev glatt överraskad, när det nu började pussas och fjäskas för mig redan dagen innan. Och förklaringen till den plötsliga brådskan gjorde mig förstås ännu gladare.

 

Husse och matte hade hört att fredagen skulle bli veckans vackraste dag och ville förstås att jag skulle få fira den i skogen. Och bättre medicin mot min smygande höstdepp finns inte att få på apoteket.

En sprillans ny säkerhetssele med reflex, fick jag som present, till mattes och mina mörka stadspromenader i höst och vinter. För jag är den ende av bröderna som vill vara ute i trafiken!

 

Åter till skogen, och höstens i särklass soligaste dag! Enda molnet på min himmel var en ”pippis med motor och snurrnäbb”, som for runt och surrade ovanför oss gång på gång.

Det heter helikopter vet jag nu, fast när jag var liten trodde jag att allt som flög i luften var pippis. Men tiderna förändras, och vi med dem, och som vuxen klok sibirier vet jag alltså bättre.

 

När jag nu ändå är inne på hur det var när jag var liten, kan jag berätta hur det kom sig att jag kom till Falun och började blogga på Falu Kuriren, som blev Dalarnas Tidningar och nu är Mitt Media.

Husse och matte hittade mig på nätet efter att deras då 14-årige lillebror Nisse förlorat sina äldre storebröder och behövde en kompis. De hittade mig tillslut i Brandalsund och lyckan var gjord!

 

 Den 19 januari 2010 hämtade de mig hem till världens snällaste Nisse, som från att ha varit lillebror blev storebror år mig! En klippa att luta sig mot, som välkomnade och lärde mig allt jag kan i dag.

Och det är inte lite, som jag sedan fått föra vidare till Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie. Kanske är det också för att jag är född på senhösten, och uppväxt ute i snön, som jag blev en riktig vinterkatt.

 

 Aldrig ska jag väl glömma första gången husfolket trodde att de tappat bort mig och matte sprang gråtande runt kvarteret och lockade. Och det fast hon sett mig på strax innan.

Husse tog det lugnare och kollade noggrant gården och allmänningen. Det tog sin runda tid, men när han återvände genom grinden kunde han lyckligt ropa hem matte och berätta att han hittat mig.

Lilla jag hade lyckats klättra upp på farstukvisttaket, och där satt jag och tittade på skådespelet nere på gården. Så liten att jag knappast syntes i snön, men jag kan lova att lyckan var fullständig!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 Ps. Förra veckans tävling låter jag gå vidare en vecka till, då det varit dåligt med rätta svar. Så titta gärna tillbaka på förra veckan inlägg och försök lista ut svaret med chans att vinna pälssvansar! Ds.

 

I helgen blev det inte mycket annat än att söka skydd för regnet, som till och med bjöd på inslag av snö. Den försvann visserligen lika fort som den kom, men gav ändå en försmak av vad som väntar.

Nog så tidigt, men det är det mesta ute i naturen i år! Inte minst lillpippis, och jag tänker då på alla talgoxar och blåmesar, som invaderat matstället och är hungrigare är jag någonsin sett dem förr.

 

En sak till, som jag tänkt på den senaste veckan, är hur mörkt det är långt in på morgonen och blir tidigt på kvällen. På slutet tycker jag knappast att det blivit riktigt ljust på hela dagarna.

Det eviga gråvädret har förstås gjort sitt till, men visst har det blivit väldigt dassigt i luften på slutet. Hoppas fler än jag har märkt av det, så att det inte bara är min gamla höstdepp som smyger sig på.

 

Hungrig är förstås också vår älskade Kaja, som numera hämtar nystekt ”pannkis” genom köksfönstret. Underhållning som slår det mesta, när matte serverar henne direkt i näbben.

En bit, två bitar och tre bitar försöker hon få med sig efter att först ha ätit sig mätt på matplatsen utanför fönstret. En balanskonstnär av den högre skolan, som vet att hålla näbben högt.

 

En som lyckligtvis lämnat de höga höjderna bakom sig är däremot lillebror Febus. Han smyger numera hellre i buskarna, när han inte som här sökt regnskydd på bänken under takutskjutet.

En humlekvist med kottar har han släpat med sig av bara farten, och har inga som helst problem med den. Verkar nästan som om han stoltserar, där han sitter och visar upp sig för oss andra.

 

Allt medan ”Mini-Vinnie” tufflar på och försöker slippa undan regnet på på fönsterblecket utanför köket. Han vet att det är där vår Kaja hämtar ”pannkisen” och vill förstås vara med på kalaset!

Märkligt nog kommer ingen bevingad matgäst inom synhåll så länge han håller till där! Och det trots att han smyger och försöker göra sig så liten och osynlig som möjligt bakom ljungen i blomlådan.

 

Men en bit bort sitter en annan fågel och beter sig ytterst märkligt på staketet. Det är en duva som ser ut att ha fått slagsida på vingen!!! Nu undrar jag om du förstår vad den pysslar med?

Tror du dig veta svaret, mejlar du det till gpia.persson@outlook.com Bland de rätta svaren drar vi tre vinnare av pälssvansar, för att lysa upp höstmörkret lite extra så här i slutet av oktober.

Senast på lördag måsta jag ha era svar för att kunna presentera vinnarna i nästa blogg. Och till dess önskar vi alla här hemma er alla där ute en så trevlig vecka det går att ha i höstrusket!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

Vilodagen känner vi alla till, men viloveckan är mer dunkel och av privat natur. Den har just passerat hos oss här hemma, och infaller som oftast andra veckan i oktober.

Det är då det börjar det bli tomt och tråkigt på gården. Är grym älgjakt i skogen, så vi inte törs ut, och känns varken sommar, höst eller vinter.

 

Därför har vi ägnat den här gråkalla veckan åt att vila oss i form inne i stuguvärmen hos husse och matte. Och det är inte så tokigt det heller, då det bara händer någon enstaka gång om året.

Nu laddar vi för att våga ut i skogen igen, och så förstås lysa upp trädgården med lite färggrant höstpynt. Gula och lila blommor, som tål frost, och ljung i ännu fler nyanser.

 

Då blir det säkert trivsamt igen, men som sagt den senaste veckan har vi har vi mest njutit av skön avkoppling med myskvällar i tv-soffan. Och det har nästan känts rätt, efter att vi knappast annat än sovit inne i sommar!

Men får vi nu bara till det med lite blomster och ljuslyktor ute på gården, blir det säkert mysigt igen. För jag har ju min skrivarstuga och bröderna lillstugan, när nu vår lille ”höstkotte” krupit till kojs inför vintern.

 

 

I morgon firar vi här hemma, då 17 oktober är vår alldeles speciella kärleksdag. Just den här dagen, för två år sedan, hämtade nämligen husse och matte hem allas vår älskade ”Mini-Vinnie” till oss.

En dag vi aldrig kommer att glömma, och som nästan känns större än våra födelsedagar. För från den stunden har vi tre storebröder haft världens bästa minibror att älska och ta hand om dygnet runt!

 

Så fast det blir mörkare och mörkare känns det ändå som om vi går mot ljusare tider. För med gården prydd och upplyst, och den älskade skogen vår igen, har vi bröder säkert mycket att se fram emot.

Och det har säkert ni också, då hösten kan vara fin även om min efterlängtade indiansommar ser ut att utebli i år. Men lyckas bara solen leta sig fram mellan molnen finns möjligheten att vi får njuta ändå.

 

Glädjande i sammanhanget är att vår vackra klematis klarat frostnätterna, och nu är står vit som täckts av snö. Kanske inte så konstigt, för efter alla svar vi fått tyder det mesta på att den heter just Sommer Snow, Paul Farges!

Tack alla rara vänner, från när och fjärran, som försökt hjälpa oss få veta vad det är för skönhet vi har i vår trädgård. Nu vet vi att den har sitt ursprung i Ukraina, är starkväxande och passar perfekt hos oss robusta sibiriska katter!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

Här myser vi i lugn och stilla frid efter de senaste veckornas uppståndelse med staketbygge och kattutställning. Det märks att hösten är här och sommarblommorna gjort sitt för i år.

Den enda som rör på sig, och växer så det knakar, är klematisen vid sidan av trappan. Aldrig har den väl skjutit i höjden, växt på bredden och prunkat så sagolikt som den gör just nu.

 

 

Det skira vita blommorna blir bara fler och fler, som till och med letar sig in genom räcket till farstukvisten. Lyckligtvis har den också klarat frostnätterna och fortsätter lysa upp trädgården.

Vi har haft den vid väggen i flera år, men det är först nu i höst har den slagit ut i full blom. Det har den nästan aldrig hunnit med förut, utan frusit bort, när den varit full i knopp som aldrig fått slå ut.

 

Vore roligt att veta vad det är för sorts klematis, eftersom  ingen som sett den vet vad den heter! Så känner du som läser det här igen den, tala gärna om det då den verkar vara okänd i våra trakter.

Det är sådant där Artemis och jag legat i höstsolen och filosoferat över, medan lillpippis flugit ut och in i klematisen mellan besöken på matstället.  Och i början av veckan bjöds vi verkligen på strålande dagar.

 

 

Trots en och annan minusgrad nattetid visade termometern vid fönstret på över 30 grader under förmiddagstimmarna. Så vi passade verkligen på att suga ut det sista av sommaren Artemis och jag.

Småbröderna däremot har ägnat sig åt varandra hela veckan. Febus har återfått sitt gamla mys och lämnat staketet därhän! I stället har han busat med sin ”Mini-Vinnie” som på den gamla goda tiden.

 

De senaste dagarnas blåst och regn har fått dem att dra sig tillbaka och mysa på hög höjd i uthuset. Husse och matte har till och med vågat låta dem vara ute med oss lite i mörkret om kvällarna.

Väl inne ligger Febus sedan på husses fötter eller bredvid matte i soffan hela kvällarna. Det är precis som han tycker att vi hade för dåligt kattstopp på staketet förut och nu känner sig nöjd och belåten.

 

 ”Mini-Vinnie” är förstås jätteglad över att ha fått tillbaka sin ”gamla” Febus! De kör race så det ryker här hemma och vi andra får ducka om kvällarna. Men jag kan lova, att det gör vi så gärna!

För det är så underbart att Febus blivit sig själv igen! Häromdagen testade matte honom när de skulle ut på promenad, och lät honom tassa lös ut på allmänningen, medan hon själv gick tillbaka in genom grinden.

Vad tror ni hände? Jo, Febus vände därute, kom tillbaka och satte sig utanför grinden för att vänta på matte och selen! Undra på att vi är lyckliga hela familjen, och i skrivande stund ligger han och hjälper matte med bilderna.

Slutar med en bild på vår spännande klematis, som är så skir och fin att den nästan ger vårkänslor. Njut av den, och en riktigt fin oktobervecka önskar jag är er, när regnet fallit ner och solen visar sig igen!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Vinnie

Det blev pusskalas direkt när ”Mini-Vinnie” kom upp på domarbordet inför publik! Han lockade fram de varmaste känslor hos Diana Di Natale, som var så där riktigt gosig honom under hela bedömningen.

Säkert kände den italienska domaren att ”Mini-Vinnie” var blyg, utan oss bröder, ute i vida världen. Så hon  pussade honom gång på gång, och han såg verkligen ut att trivas i hennes mjuka famn.

 

Men Diana Di Natale tyckte inte bara om honom! Hon tyckte också att han var söt, om än lite väl gullig, och gjorde honom till vinnare i sin klass. Det betyder att han blev Ex 1, fick cert och rosett.

Men när han sedan skulle upp till nominering, missade matte det så domaren var tvungen att ringa efter dem på mobilen. En miss som resulterade i en rufsig katt och att ”Mini-Vinnie” blev utslagen.

 

Men Diana Di Natale tittade fortfarande kärleksfullt på honom och sa next time, next time… Så matte och ”Mini-Vinnie” var jättenöjda med dagen, och han kramade stolt fast rosetten med svansen.

Och tror ni inte att våra goa bloggvänner från Gävle, kom med rosor i krukor av silver och guld. Det är ju allas våra färger, och som ”Mini-Vinnie” har båda av. Fast rosen i silverkrukan var mest till mig!

 

Dagen höjdpunkt för ”Mini-Vinnie” var förstås att få träffa sin sötaste kullsyster  Yakima och ha henne i buren snett mitt emot hela dagen. De visade sig vara lika som bär!!! Både till utseende och gosighet.

Hon var ute på sin första utställning, och charmade sin domare precis som ”Mini-Vinnie”! Hon blev också Ex 1 och belönades med cert och rosett! Så det var snudd på familjelycka ute i vida världen.

 

Hjärtevarmt för ”Mini-Vinnie” och matte kändes det förstås att så många av er rara bloggvänner kom och kramade om dem där uppe på Lugnet. Ni är guld värda, som hjälptes åt att göra det trivsamt hela dagen!

Jag hoppas båda visade sig från sin bästa sida, och att ni fick känna hur mjuk och go ”Mini-Vinnie” är fast han fortfarande är lite blyg. För jag kan lova att han kom hem som en vinnare med svansen i vädret!

 

Ett jättefint utlåtande fick han också av domaren Diana Di Natale, som skrev excellent på det mesta och sammanfattade bedömningen med att han var en söt men lite blyg pojke!

Och bäst av allt hon hade inga kommentarer om färgen, som hon sannolikt sett mer av nere i Europa! Där verkar den också vara på god väg att bli godkänd med både silver och golden på samma katt.

 

Vad jag förstår skötte sig ”Mini- Vinnie” som en prins på utställningen, även om han mot slutet tröttnade ur och började längta hem. Det visade han med att krypa ner i den kära röda väskan och slå sig till ro där.

Nu är uppståndelsen över för den här gången, och han är lyckligt hemma och ute i trädgården igen. Här skiner solen från en klarblå himmel, och till er alla från oss alla förhoppning om en fortsatt fin höstvecka!

Tassekram Trton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

[PP1]