Månad: augusti 2016

Skogen, jag säger bara det! Redan ordet väcker spänning och väl där tar äventyrslustan över. Känslan jag uppfylls av där ute kan inte beskrivas i ord. Den måste upplevas!

Så i dag får ni följa med mig på naturstigen vid Harmsarvet rakt in i gammelskogen. Där bland stock och sten, porlande vatten och spindelnät finns lyckan i livet!

 

Husse, matte och jag följer stigen en bit från bilen tills det känns att vi är utom synhåll för trafikanterna. Strax efter passerar vi ett par små vattendrag på utlagda plankor.

Här slipper jag selen då det inte längre finns några fågelungar och små harpaltar på marken. Dessutom skulle jag aldrig drömma om att lämna husse och matte ensamma i skogen.

 

Men att få tassa runt och möta alla sällsamma dofter som stiger upp ur marken får mig nästan att känna mig som en vild katt. För att inte tala om allt smått och gott som rör sig i bäcken.

Ekorrar och hackspettar brukar också höras i träden, men den här dagen var det vindstilla och alldeles tyst. Det känns nästan spökligt då jag annars hör bilar och tutande sirener dygnet runt.

 

Skogen rekommenderas varmt, men nog om det och nu till något helt annat. Nämligen att den som ger får tusenfalt igen!!! Att det är så sant som det är sagt, har vi fått bevis för de senaste dagarna!

Det små sparvilarna, som ni förra veckan såg i matkön, har i veckan räddat vår älskade caragan undan något larvigt på bladen. Så nu är eländet uppätet och småttingarna väl värda sina bollar och kärnor!

 

På tal om mat så är det inte bara i skogen spindlarna spinner de vackraste nät. Här hemma kan vi utanför fönstret beundra en korsspindelhona, som varje morgon visar upp ett nytt konstverk.

Jag undrar nu om ni vet hur det kommer sig att flugorna fastnar i dess nät, medan hon själv kan springa där utan att fastna. Tre pälssvansar står på spel och svaret skickar du som vanligt till gpia.persson@outlook.com  Lycka till och tänk nu till ordentligt!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

Sommaren dröjer sig kvar, men hösten knackar på dörren. Lillpippis sista kull sitter på rad på staketet och väntar på mat medan sommarblommorna sjunger på sista versen.

Jag trivs som fisken i vattnet med svalare dagar och mörka spännande kvällar. Fast matte, som är soldyrkare, rynkar på näsan och har redan testat långkalsingarna.

 

För oss bröder betyder den närmaste tiden vaccination mot kattpest och kattsnuva. ”Mini-Vinnie” som ska på utställning är först ut, och har tid hos sin veterinär Anna nu på tisdag.

Ni vet väl att det är jätteviktigt att vaccinera sig, mot framför allt mot kattpest, även för innekatter-. Men nästan lika viktigt är att inte övervaccinera, som vissa veterinärer fortfarande gärna gör.

 

Vart tredje år mot kattpest och de två åren däremellan bara mot kattsnuva är de regler som gäller för ett säkert skydd i dag! Men det lär vara på väg ett vaccin mot snuva som också ska räcka i tre år.

Måste erkänna att jag som storebror blir riktigt mallig när jag smygtyttar på ”Mini-Vinnie”! Han har verkligen växt till sig sedan han var till veterinären, och blev lugn och snäll och go, i början av juni.

 

Min älskade skog är också som trivsammast att vara i nu när vi går mot höst. Så jag ser med spänning fram emot de närmaste månadernas motionsturer med husse och matte.

Enda smolket i glädjebägaren är att det från och med den här helgen lättas på kravet att hålla hundar kopplade i marker med vilt. Kan var bra att veta för alla som liksom jag stortrivs ute i skogen.

 

Här hemma är det annars Febus som stjäl mesta uppmärksamheten. Han är i topptrim igen, formligen flyger fram och tränar som bäst för Katt-OS i staketklättring.

Upp och ner, gång på gång, dagarna i ända. Uppe på nocken ligger han sedan och stilar tills matte kommer ut och ber honom med sin allra mjukaste stämma att klättra ner.

Tro mig eller ej, då lyder han och tassar fram till henne för att få beröm. Och det får han så klart, den lille skojaren som vet precis hur en slipsten ska dras!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

Nu är lillebror Febus pigg och glad och full av härligt bus igen! Annat var det på midsommarafton då han plötsligt fick fnatt och inte gick att känna igen.

Rusade runt som en stolletok, och slickade sig som en galning, innan han sprang och gömde sig. Antingen långt in i buskarna på gården eller under någon av sängarna på övervåningen.

 

Under helgen blev det bättre, men inte bra. Veterinären misstänkte direkt att det var analsäckarna som spökade. Så han fick en akuttid och säckarna tömda för hand.

Det lättade på trycket, och problemet verkade ur världen. Men efter några veckor började symtomen visa sig igen, och Febus har nu varit tillbaka till veterinär Per för en mer omfattande behandling.

 

Den här gången gick veterinären in med ett smalt instrument och spolade analsäckarna rena med en speciell vätska. Därefter sprutades det in en både smärtstillande och antiinflammatorisk salva.

Febus hade fått lugnande och sov under behandlingen. Salvan fick ligga kvar och verka så länge som möjligt, då han sannolikt skulle känna att veterinären varit och ”rotat” där inne.

 

 

Vid spolningen visade det sig att öppningen till analsäcken på höger sida var igensatt och nästan omöjlig för veterinären att komma in i. Det lyckades dock till slut och behandlingen kunde slutföras.

Sannolikt var det stoppet där som orsakade obehaget för Febus, som nu verkar vara kvitt problemet där bak.  Hoppas det får fortsätta så, och att han slipper tillbaka till veterinären på ett tag.

 

Vill berätta det här, då många bloggvänner hörde av sig efter midsommar och kände igen Febus symtom på sina katter. De trodde dock att bara hundar kunde drabbas av analsäcksproblem.

Och visst det är, enligt veterinär Per, mycket vanligare hos hundar. Men det förekommer även bland katter, och då som det verkar framför allt bland storvuxna raser.

Så tveka inte att rådfråga veterinär om din katt börjar rusa runt, rycka i pälsen, slicka sig frenetiskt och åka kana på baken. Mycket talar då för att det är analsäckarna som spökar och att katten kan behöva hjälp att tömma dem!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

En söndag kväll i början av augusti för två år sedan tog husse och matte i all hemlighet bilen och for till Älvnäs utanför Hedemora. Där väntade den här lille skrikhalsen, som var tre veckor ung och inte större än att han rymdes i husses hand!

 

Från början hette han Sioux och var en liten ”indian”, men blev snart så rund och go att han fick smeknamnet ”Kubiken”. Fast matte tyckte han var en liten Ferdinand, och som en sådan kom han hem till oss ett par månader senare.

 

Älskad av alla från första stund kände husse att han var en liten Vinnie, precis som den lille jättesöte ATG-hästen på tv. För båda var pyttesmå, födda på landet och hade ensamma lämnat föräldrar och syskon för att söka lyckan i stora staden.

 

”Mini-Vinnie” fick det bli, och som den ljuvligaste lilla varelse världen skådat blev han förstås hela familjens ögonsten! Mesta tiden sov eller myste han i sin lilla ”flug-väska” när han inte åt, lekte eller gick på lådan, som han skötte perfekt från första stund.

 

Första advent gjorde det lilla kärleksknytet från Älvnäs debut som dragplåster på Djurens Dag tillsammans med storebror Febus. Där tog han alla med storm och jättemånga ville stoppa ner honom i sina fickor och ta honom med sig hem.

 

Det satte storebror Febus förstås stopp för och såg till att minstingen kom tryggt hem igen. Och det mesta ”Mini-Vinnie” lärt sig kan han tacka storebror Febus för! De håller ihop som ler och långhalm och ingen kan ta miste på att de har samma pappa.

 

Tillsammans har de utforskat trädgården och bland det första ”Mini-Vinnie” fick lära sig vara att ta hand om ”Kotte” när han kom till påsk den första våren han var med. Helt klart var Febus en god lärare, som på ett lekfullt sätt lärt sin lillebror det mesta.

 

Inte minst att klättra i träd och hoppa upp på allt som går att hoppa upp på både inom- och utomhus. Ju högre desto bättre är deras melodi, och ”Mini-Vinnie” tränar som bäst för att nå samma svindlande höjder som storebror Febus.

 

Nu väntar en spännande höst med massor av bus, och så ska ”Mini-Vinnie” vara med när Dalälvskatten första helgen i oktober arrangerar stor kattutställning på Lugnet i Falun. Så det är bara att börja hålla tassar och tummar för honom redan nu!

 

På den vägen fortsätter vi när världens goaste ”Mini-Vinnie” nu fyllt två år och är det bästa som hänt oss alla här hemma. Ville minnas en stund och berätta ,då han fortfarande är lite blyg och tassade in och gömde sig under sin favoritpall i övre hallen när vi firade förra helgen!

Tassekram Triton, Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

 

Tusen tack alla bloggvänner från när och fjärran, som kom och firade årets Triton-dag, med ”Liten Öppen Trädgård” här hemma hos oss på Elsborg!

Och fira fick vi verkligen göra hela dagen i strålande sol ända tills frampå kvällskvisten när de flesta redan sagt tack och adjö!

Ända från Karlskoga och Dala- Järna kom nya och gamla kattvänner i år, plus förstås från Borlänge, Säter och Falun med omnejd.

Jag trivdes som förstås som fisken i vattnet och kände mig som en kung på tronen mellan kramandet och pusskalasen.

Småbröderna kommer till min glädje också alltmer och vill vara med och fira min alldeles egen dag i trädgården här hemma på Elsborg.

Febus var på goshumör och charmade många med sina cirkustalager, både som höjdhoppare bland lillpippis och balanskonstnär på staketnocken.

Artemis bjöd för dagen in besökarna till att hälsa på honom  och inspektera skrivarstugan. Den  vaktade han troget åt mig och fick en lustig fisk att roa sig med.

”Mini-Vinnie” däremot hälsar och säger förlåt, då han även i år blev lite för blyg och smet in när det blev för livat och för mycket trivsamt folk i trädgården.

Gullplutten kommer säkert igen nästa år, när han växt till sig lite mer, och tills dess får jag stjäla så många fler pussar från våra vänner!

I höst fyller jag hela sju år! Samtidigt var det nu sjätte året i rad som jag bjöd in till och firade ”Liten Öppen Trädgård” med mina bloggvänner.

För flera av besökarna har det här, som de kallar Triton-dagen, blivit tradition sista söndagen i juli och några av besökarna har faktiskt varit med från start.

Självklart lovar jag att om hälsan står mig bi och allt är går sin gilla gång. Då blir det en ”Liten Öppen Trädgård” här hemma även nästa år!

Med den här finalbilden tackar jag för mig och ber om överseende med att bloggen kommer först idag. Men ska sanningen fram så svävade jag på moln på natten efter firandet och sov sedan som en stock hela dagen i går! 

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”