Jag har en hemlig last, eller lust kanske man hellre ska säga. Den heter humle, och är min lycka när trädgårdens rosor gjort sitt för i år.
De små späda bladen smakar jättebra, verkar stärkande och gör gott i magen. Rena hälsokosten för mig även om bröderna gör stora ögon och tycker jag är stollig.
Det är jag förstås också, men inte så det stör. Och jag tror faktiskt att broder Artemis ser upp till mig och minns att det är jag som lärt honom nästan allt han kan.
Stolt som en tupp är han över att numera, precis som jag, få tassa lös ute på allmänningen. Vi vet båda att selen ska på, om vi ska längre bort, och kommer så fort matte knäpper med kopplet.
Själv utvidgar jag mina motionspromenader för varje dag som går. Och jag stortrivs med det även om mitt trafikvett enligt matte lämnar ett och annat att önska.
Men med selen på har hon full koll och vi har bara mitt gamla stora problem att brottas med. Det är lite ”skämmigt” att tala om, men jag har tågskräck och har haft i alla år!
Jag känner på långt håll i marken när loket och vagnarna närmar sig. När sedan det långa rasslande vidundret passerar får jag panik, tvärvänder och vill bara hem.
Men det går framåt och i går hittade jag ett träd att gömma mig bakom en bit bort. Där satt jag en lång stund och kollade runt medan jag lugnade ner mig efter ”tågöverfallet”.
Ni som följt mig under åren känner till min tågskräck. Men jag måste ändå berätta om den, så att alla nya vänner förstår vad det handlar om vad jag har att kämpa emot.
Broder Artemis går aldrig så långt hemifrån att han tvingas passera på eller under rälsen. Men vem vet när han nu också börjar bli så modig och nyfiken, att han kanske vill se mer av världen han med.
Det sägs att vi sibiriska katter blir färdiga att kallas vuxna först vid femårs ålder. Och det måste jag verkligen hålla med om efter broder Artemis sagolika utveckling i år.
Han är som en ny katt och blir då och då så upphiad att han till och med ger mig en omgång. Tror att han växte jättemycket när han fick ”Mini-Vinnie” att hjälpa till att ta hand om!
När det gäller vikten och vågen fortsätter matte och jag på den inslagna vägen. Vi har enats om ett sätt att lyckas, och det betyder att jag får lite mindre av mina älskade knaprisar morgon och kväll.
Mitt på dagen nöjer jag mig med hennes ”sattyg” och det går riktigt bra. Men så mycket lugnare har det inte blivit på nätterna, då småbröderna fått smak på det här att leva loppan med matte!
Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”
Triton! Om du är rädd för tåg och inget annat så är du min hjälte! Jag är rädd för dammsugaren och allehanda ljud som jag inte känner igen… Och om det ringer på dörren så gömmer jag mig under soffan en stund, tills jag har koll på vem som kommer. Ibland kommer min minsta lillhusse och har med sig ohyran… Det vill säga, hans och hans sambos småkatter, Britta och Doris. Dom tänker jag inte tycka om. Fast dom kan få bo här ibland, jag bryr mig inte om dom så länge dom inte mopsar upp sig… Tassekram och önskan om en ny bra vecka med mycket humle och lite tåg, till dig och bröderna! /Signe PS. Matte hälsar också
God kväll Signe!
Känner mig mallig över att få vara din hjälte. För det är så sant som det är sagt att det enda jag är jätterädd för är tåget! Bussar bilar och motorcyklar sitter jag gärna med matte nere vid bilskolan och tittar på när de susar förbi.
Men jag förstår precis hur du har det, då bröderna här hemma reagerar som du när det ringer på dörren och stövlar in människor de inte känner igen. Lyckligtvis kommer det ingen ”ohyra” och ska bo här, men stora starka hundar i alla färger och modeller dyker upp lite då och då.
Det tycker vi alla bara är spännande. För jag sätter dem på plats direkt och talar om att hit men inte längre. Det räcker med att jag sätter mig mitt framför dem, och inte rör en min, för att de ska börja krypa och yla.
Känner mig ganska säker på att Britta och Doris beundrar dig, och inte kommer att mopsa upp sig. Du är säkert deras idol, så det gäller att du visar dig från din bästa sida! En fin höstvecka önskar vi här hemma dig och din matte!
Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”
Men mitt hjärta smälter när jag ser er vackra <3 Vill du Triton tipsa matte om ett bra tips? Vi smälter ett litet margarinpaket, ha i nötter och solrosfrön.Fyll i tomma mjölkförpackningar. Skär hål i sidorna när det stelnat och häng ut till småpippisarna. Vi köpte också talgbollar förut,det här tipset kommer från en gammal man här i byn. Tyvärr finns han inte med oss längre.
Hej Carina!
Tack rara du för tipset! Husse och matte tänker också göra fågelmat hemma i vinter då talgbollarna i affären bara fungerar så länge det är varmt ute.
En fortsatt fin höstvecka önskar vi alla här hemma dig och de dina, och jag hoppas få höra från dig här i bloggen igen!
Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”
Nä allt stelnat så skär hål i varje sida på förpackningen.Stora hål Triton, ända nerifrån och nästan ända opp. Trä ett snöre högst upp och häng ut till pippisarna. 🙂
Inte lätt att vara tågrädd, när ni nu har dem så nära, fast jag tror nog att du vänjer dig så sakteliga du med, för de är ju trots allt inte farliga, men det klart jag har flera mil till närmaste och då går det an att vara stöddig, hihi.
Kanske det blir bättre om du tar dig lite humle innan du och matten går iväg, för det sägs ju att det stärker självförtroendet, hihi.
Russelpussar.
Hej igen Felix!
Ja, det är lätt att vara stöddig när du inte har några tåg som rasslar förbi i närheten. De hörs inte så det stör här hemma heller, utan det är värst efter den finaste grönaste promenadvägen.
Och promenera måste jag för att bli av med rundmagen, så det är liksom en ond cirkel då vi inte an åka till skogen hela tiden. Jag tvivlar på att jag vänjer mig, men man ska aldrig säga aldrig!!!
Humlen är suverän, men nu börjar den ge upp och tröttna på hösten. Så vi får väl se hur det går framöver. Allt gott önskar vi alla här hemma dig och matten!
Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”