Det är bara att erkänna. Jag hade inte min bästa dag i går!  Snarare min allra sämsta och gick inte alls att känna igen.

Jag surnade till så fort jag om in i den prydligt sidenklädda buren på utställningen. Där låg jag sedan och grymtade som en gris åt alla som passerade och ville hälsa på mig. Och det var många!!!

Jättetråkigt förstås för alla rara bloggvänner, som ställt upp för att glädja och stötta oss bröder. Men jag var så grinig att det slog gnistor om mig och förstörde för oss allihop.

Det brydde jag mig just då inte det minsta om. I stället för att ta hand om småbröderna, som jag alltid gjort förut, fräste jag till och med åt dem och tassade till broder Artemis som bara den.

De tog nu mig med ro, där de låg kind mot kind och bara njöt av att gosa med varandra. Bra gick det också för dem på utställningen. Båda charmade domarna och fick fina rosetter och lika fina handskivna ”betyg”.

Domaren tyckte visserligen att broder Artemis var lite för rund om magen och lite för blyg. Men hon blev ändå jätteförtjust  och kramade honom en lång stund på bordet medan hon skrev.

Det vara bara jag som gjorde bort mig och skämde ut oss allihop. Jag var så otrevlig och lät så illa att matte tog det säkra för det osäkra och bokade av mig hos domaren.

Lite synd för strax efteråt kom hon på att jag kanske hellre ville sitta ensam i min egen transportbox. Det var också precis det jag ville, och i nästa stund var jag mig själv igen!

Hur go och rar som helst, men då var det för sent! Nästan alla mina vänner hade lämnat mig. Bara  husse, matte och gam-matte hann se mig som den Triton jag annars är och  som älskar att visa upp mig.

Jag vet inte riktigt än vad som flög i mig. Men jag ville vara för mig själv och tyckte det var dags för småbröderna att klara sig själva. Jag har alltid varit någon sorts ”dadda” åt dem på uppvisningar förut. Men nu är de ju stora!

Hade vi bara haft var sin bur är jag alldeles säker på att jag skött mig exemplariskt. Men det var ju inte så lätt för matte att förstå, då jag alltid legat främst och låtit bröderna söka trygghet och gömma sig bakom mig förut.

Tur i oturen är i alla fall att jag har en så förstående familj, som älskar mig mest i hela världen även om det går på tok ibland. Så när vi kom hem fick vi självklart var sitt fat med vispgrädde ute på gården alla tre.

Då hade småbröderna kämpat en hel dag för sina rosetter och på slutet sussat sött som bäste bröder på sidentäcket i buren. Stolta och lyckliga över att ha skött sig bra och klarat pressen från domarna och fräsandet från mig.

Båda med framtiden för sig, då vi katter från Sibirien inte sägs ha växt färdigt förrän i femårsåldern. Det betyder att även jag har ett t år på mig att bli stor och stark och lära mig tygla humöret.

För visst hade det varit roligt så här i efterhand att titta på bilderna och se några av alla de bloggvänner som hälsade på mig i buren. Får trösta mig med att alla nu sett mig från min sämsta sida, och att det bara kan bli bättre.

Förresten har jag minsann anledning att vara både glad och lite mallig ändå fast jag gjorde bort mig i går. Och det har jag chefskatten Malte från Katt hjälper katt att tacka för.

Han skrev nämligen om mig som bloggande tigerfadder förra veckan på sin facebooksida. Där är det hittills 2 843 som gillat mig, 112 som skrivit rara kommentarer och 156 som delat med sig av bilden på mig till sina vänner.

De flesta av dem förstås innan jag var och gjorde bort mig på utställningen!!! Men steget är som bekant inte långt mellan succé och fiasko!

Fortfarande i morse kändes det lite pinsamt, då jag kom ut på trappan och de nya sköna transportboxarna stod där och väntade. Jag gick direkt in och lade mig i den ena, för att visa att jag var beredd att åka på utställning i dag i stället.

Men matte bara ruskade på huvudet och förklarade att det var för sent. Jag var anmäld till lördag och inte till söndag! Så det var bara att glömma och försöka se framåt.

Tack och lov har hon redan börjat tala om  revansch. Vad nu det betyder!  Jag tror i alla fall att det är något bra, som ger mig en ny chans att verkligen visa vad jag går för!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bara fem dagar kvar och nedräkningen till utställningen har börjat! Det betyder att vi är ”lyckligt” schamponerade, balsamerade och texturerade till små lurviga dunbollar alla tre.

Känns nästan lite skämmigt för oss sibirer, som vill se mer ut som grymma tigrar. Inte minst som vi duschat bort oss själva och luktar likadant alla tre.

Det håller tungan nu på att råda bot på och jag hitta mig själv. Bröderna ligger lite efter då de duschat en och två dagar efter mig.  Men snart är vi alla tre oss själva igen!

Matte började med mig redan i torsdags, tog broder Artemis i fredags och avslutade med lillebror Febus i lördags. Och hon måste ha haft tumme med vädergudarna,  som till vår lycka varit på strålande humör hela tiden.

Så det var nästan värt det eviga duschandet att bli ompysslad, serverad kokt fisk och vispgrädde och få sluttorka ute i solen. Och bäst av allt förstås att vi fick fira alla tre i dagarna tre.

Efter det avslöjandet kanske ni förstår varför vi ställer upp på den vådliga vattenleken i duschkabinen. Men med matte naken och nästan lika blöt som vi är det faktiskt riktigt roligt.

Lyckligtvis råder bildförbud där inne, så ni får hålla till godo med ”småbrödernas” bus i solstolen. Men jag kan tänka mig att det vore en syn att se oss stå där helt inlöddrade och titta upp på matte för att få en puss på nosen.

Pussen betyder att läget är under kontroll och vi kan sluta sjunga en stund. För sjunger gör vi med besked så det hörs all världens väg. Men det är också allt och ingen av oss skulle någonsin drömma om att sätta klorna i matte.

I väntan på att återfå min lite grymmare tigerlook kom jag som fadder på att de var länge sedan jag puffade för Katt hjälper katt! Alltså projektet där vi små katter ställer upp för att rädda de stora tigrarna.

Här hemma är vi faddrar alla tre och har varsin berlock som bevis på det fäst på våra selar. Det känns bra när vi är ute och går, och fram till i dag kan 2 461 av landets katter stoltsera med egen berlock från Världsnaturfonden.

Men det behövs fler för att varje tiger ska få en egen fadder. Tycker du det låter intressant och vill vara med tillsammans med din katt gå då in på wwf.se/katthjalperkatt och läs mer.

Där hittar du som husse och matte också tips på fler sätt att hjälpa den spillra av all världens tigrar som finns kvar.

Och visst är det väl otroligt att vi som är så små kan vara med och rädda de riktigt stora katterna!

Sist men inte minst vill jag förstås än en gång påminna om helgens stora begivenhet i Borlänge.

Dalälvskattens spännande kattutställning i badmintonhallen. Där finns vi tre bröder på plats hela lördagen och blir så glada om ni kommer och tittar till oss.

Några rara läsare har redan hört av sig och lovat att dyka upp. Det tackar vi för, då vi inte är några vana utställningslejon utan små ”tigrar” som trivs bäst i skogen och hemma på vår egen gård!

Tassekram Triton

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vilken lycka! Nya arbetsmaskinen med alla finesser fungerar, och både mina rader och våra bilder når fram till er. Så även nya rymdposten! Och stort tack för alla rara hälsningar som satt fart på den.

Med det nog om lyckan att vara i cyberrymden igen för den här gången. Nu  över till raka motsatsen i bistra verkligheten nere på jorden. Fast lite spännande också…

En ”olycka” kommer sällan ensam heter det. För ett par veckor sedan var det talgoxen som varslade om höst. Nu är det hösten som varslar om kattutställning!!!

För någonting annat kan det inte vara då matte laddat upp med massor av badlakan och mjuka flaskor runt badbaljan i duschrummet. Frågan är bara vilken av oss som bröder som åker i plurret först…

Det lär inte dröja, då matte fick skäll av domaren förra året för att hon badat lillebror Febus kvällen innan utställningen. Så nu är hon ute i tid för att pälsen ska hinna fluffa till sig efter schamponering, balsamering och allt vad det nu heter.

Hur som helst, sista helgen i september ska vi vara fit for fight i Borlänge. Då är det dags för Dalälvskattens stora årliga arrangemang, och om jag förstått saken rätt är vi anmälda alla tre.

Det är alltså en och en halv vecka kvar,  men jag vill tipsa om det redan nu. För vi hoppas förstås att så många som möjligt kommer och stöttar oss på lördag då vi är där.

Matte har inte berättat om utställningen för någon av oss bröder än. Men häromdagen kom postpojken med ett mjukt paket, med sidenblank klädsel, som ska räcka till dubbelbur åt oss alla tre.

Det är därför vi ligger så kungligt insvepta i sidentäcket som vi ska ligga på i buren här hemma nu i helgen. Vi ska ju sätta våran egen doft på det för att  känna oss lite tryggare i buren på utställningen.

Jag minns väl hur det var för tre år sedan, då broder Artemis och jag visade upp oss första gången. Det var ett evigt ältande om våra rundmagar, som matte var jätteorolig för att domarna skulle slå ner på.

Samma sak var det förra året med lillebror Artemis, som matte trodde att jag vet inte vad. Men någonting var det i alla fall, som hon gick och oroade sig för.

Hon är bara sådan, och det får vi stå ut med och ta med en nypa salt, som husse brukar säga. Och det är ju så sant. För vi vet ju att hon tycker vi är bäst i hela världen!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

PS Bloggarna har blivit ”hackade” på något sätt och kommentarsfunktionen därför varit avstängd den senaste veckan. Men nu går det alldeles utmärkt att skriva kommentarer igen, och det hoppas jag förstås ni fortsätter med som förut. DS

Nya arbetsmaskinen är på plats men bildfixaren inte färdigmonterad än. Bloggen är därför försenad men kommer med spännande nyheter inom kort.

Tills dess lägg mattes nya mejladress på minnet. Skicka oss gärna en hälsning så vi ser att den fungerar. Adressen är: gpia.persson@outlook.com

Tassekram Triton

Fånga dagen heter det så vackert, men det går inte för oss katter. Vi lever för stunden här och nu och låter bara timmarna gå när vi sover.

Fånga ögonblicket passar därför bättre på oss, då det mest minnesvärda i vår värld oftast är ögonblicksverk. Men det händer också att vi bjuder på en stunds underhållning utan att själva veta om det.

Det var precis vad broder Artemis gjorde ute på gården häromdagen. Och fast han fyllt tre år är han ju så gudomligt söt att jag bara måste få dela med mig av hans glädjeskutt.

Plötsligt när vi låg på gräsmattan, och spanade på några spännande flygfän, gjorde Artemis stora ögon. Han hade upptäckt något oförklarligt som rörde sig i skuggan ute vid grinden och drog iväg dit.

Det tog en stund innan vi andra förstod vad det var som fångat hans intresse. Det var nämligen blänket från glaset på mattes mobiltelefon, som hon satt och viftade med utan att tänka på det.

Glaset skapade en solkatt som gjorde Artemis så upprymd att han inte hade ögon för någonting annat. Han glömde både tid och rum, medan han satsade allt för att överlista och fånga in det lysande bytet.

Lika gullig som han är när han leker med sina pälssvansar, lika gullig var han nu när han jagade den undflyende solkatten. Matte hade lyckligtvis fattat galoppen och såg till att solkatten fortsatte gäcka honom en lång stund.

Koncentrerad till tusen fortsatte han springa runt, och bli lika förvånad varje gång han nådde bytet, som då bara försvann och dök upp på på ett annat ställe. Helt i sin egen lilla värld och utan att bry sig det minsta om oss andra.

Det var hans solkatt och den var liksom en del av naturen och därför så fascinerande.

Faktiskt är det väl oftast så att det är de enklaste leksakerna  vi älskar mest.

Artemis har sina pälssvansar och de gillar vi med att leka med inomhus om kvällarna.

Men han tar priset och kan gå omkring och ”prata” moderligt med en svans i  munnen om nätterna!

Annars är det mest flygfän, tomkartonger och små lätta papperstussar som gäller.

Med det slutar jag för i dag och önskar er alla en fortsatt solig septembervecka. Lite lurade blev vi för ett par veckor sedan av talgoxen som spådde höst. Men det är vi väl bara tacksamma för allesammans!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Tre rullar grönt hönsnät på den farliga sidan! Det var tydligen allt som behövdes för att lillebror skulle förstå att vi är rädda om honom och sluta balansera på staketet.

Nätet lutar neråt inåt och smälter ihop med grönskan så det syns knappast. Men det har helt kart fått lillebror på bättre tankar! Han har blivit som en ny katt på bara en dryg vecka.

Nu är det i stället korna, fåren och grisarna på Dikarbacken som är hans stora intresse. Till dem åker han storbil med husse och matte och går naturstigen mellan hagarna med de stora djuren.

I början av sommaren var han förstås lite försiktig och gjorde stora ögon åt djuren. Men men nu är hans snudd på tuffare än både Artemis och jag är när vi är där uppe.

Och så dryg som lillebror varit den här sommaren är det nästan skönt att bara ligga hemma och koppla av när han åker ut med storbilen. Fast vi vill förstås inte vara utan honom för allt i världen.

Korna är lika nyfikna på lillebror Febus som han är på dem. De kan stå långa stunder och bara titta på varandra utan att säga ett ljud. Men så är korna också hur snälla som helst och skulle aldrig drömma om att skrämma lillebror.

Lika fascinerad är han av linderögrisarna Pippi och Ingvar. De är jättesöta, och ska så småningom bli ett par. Lille Ingvar måste bara växa till sig lite, innan han kan börja uppvakta Pipppi och vi börja hoppas på småttingar.

Än så länge tycker Ingvar att det är lika spännande att kolla på lillebror Febus, som han tycker det är att kolla på Ingvar. De gillar varandra men ”Febbe” är lika nyfiken på och inte det minsta skraj ens för stora Pippi.

I går när de träffades höll husse och matte aldrig på att få ”Febbe” med sig hem. Han var heltänd på grisarna och ville bara vara kvar och få gå in till dem i hagen.

Väl hemma igen var han sedan så trött att han somnade på stört. Om det var grisarna eller regnvädret som lockade fram John Blund, mitt på dagen, vill jag låter jag vara osagt. Men vi slog oss i alla fall till ro hela familjen ända till framåt kvällen.

I skymningen var det sedan  dags för  dagens höjdpunkt, som är spännande höstjakten på flygfän hemma på gården. En jakt som alltid slutar med att husse och matte med ficklampa trevar runt i mörkret på jakt efter oss tre.

Det går inte att fånga på bild, och vad vi tre kallas, efter en halvtimmes letande och lysande i blöta buskar, passar sig inte att förmedla här. Men jag  jag kan avslöja är att vi just då inte är några älsklingar!

Tassekram Triton