I går hände det som inte skulle få hända. Jag tog en duva, när jag var ensam ute på gården! Jägaren i mig väcktes till liv då ingen såg mig, där jag satt bakom uthusknuten med en hel flock hungriga matgäster framför mig.
Jag vet att det är simpelt att jaga på matplatsen. Matte kallar det åteljakt och säger att det är förbjudet. Men frestelsen blev för stor, och jag dök rakt in i flocken. Knäppte en duva och klämde ner den till marken.
Just då dök matte upp i köksfönstret. Fick syn på mig , slängde upp rutan och röt ”släpp fågeln” så det hördes i hela kvarteret. I nästa stund dundrade hon ut på gården i strumplästen och slängde åt mig ett par vantar.
Men då var jakten redan slut och bytet förlorat. För när matte röt i fönstret, tappade jag fattningen och släppte duvan. Den flög rakt upp och satte sig hos sina kompisar på taket. Kvar stod jag med bara en liten retlig fjäder i munnen.
Fast vantarna tog skruv, och jag var fortfarande så upphiad att jag gav dem en om gång som de sent ska glömma. De fick ersätta duvan, och jag låg och bet och sparkade dem en lång stund.
Och på tal om duvan, så har den alltså tekoppen att tacka för sitt liv. För det var den matte skulle hämta , då hon fick syn på mig och den grå fågeln som sprattlade under mig bakom snövallen på matstället.
Matte kallar det en ödets skickelse att hon dök upp i rätt ögonblick för att hämta den där tekoppen. Och om jag ska tro henne har ödet som oftast ett finger med i spelet.
Men vad är då ödet, undrar jag som vill ha svar på det mesta. Hur kan det bestämma att matte ska bli sugen på en kopp te, just när jag är ensam ute och lyckats ta en duva,
Och det samtidigt som husse är i skogen och bröderna för en gångs skull lämnat mig i fred och gosar tillsammans i soffan. Svara mig på det den som kan!
Hade bröderna varit ute hade jag aldrig lyckats ta duvan. Då hade vi haft fullt upp att busa och hålla koll på varandra. Nu fick jag chansen, även om jag inte vet vad jag skulle gjort med den om jag fått behålla den.
Jag kände mig inte mordisk utan bara uppspelt och lekfull. Och jag kunde knappast ha burit in och givit den till matte, som jag gör med lillpippisarna.
Så kanske bäst som skedde, men nu får nog både storpippis och lillpippis se upp. För som det känns håller hela jag på att få vårkänslor och vakna till efter vintersoffandet.
Det spritter liksom inombords så fort jag nås av solens strålar. Plötsligt vill jag ta hela världen i famn och leka med broder Artemis och lillebror Febus, som jag mullrat som en åska åt hela vintern!
Men det var då det, nu stundar ljusare tider!
Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus!
Jadu, det är inte lätt att förklara det där med ödet men jag tror nog mera på att mattar har ett sjätte sinne, för alltid när jag är och rotar runt i matten stora blomkrukor, så hojtar hon ”låt bli blommorna, Felix”, trots att hon inte ens är i samma rum och kan omöjligt vare sig sett eller hört mig. Så ödet eller inte men jag lutar mera åt det där sjätte sinnet, de känner på sig när vi gör nåt vi inte får. Jag var med hussen i skogen igår men jag såg inga djur, bara en massa spår av skogens konung, men en härlig tur med hussen blev det i alla fall. Vi har det nog rätt så braigt du och jag trots att vi inte får sätta i oss några duvor, hihi. Fast jag har inte bloggat på en evighet men ibland blir det så för oss hundar och katter, den verkliga världen vinner framför cybervärlden.
Russelpussisar i mängd.
Hej Felix! Ja, det kanske är sjätte sinne man ska kalla det där som matte har igång fast hon sover. Då hör hon allt fast hon annars säger sig höra dåligt. Och vet du matte kan handmata oss med knaprisar i sängen fast hon sover.
Förstår att du har det jättespännande med hussen i skogen och matten där hemma. Därför är det så roligt att du hör av dig där uppifrån vildmarken.
Tassekram Triton
Hej Triton! Så nu gick det inte att motstå längre. Ja du är ju inte mer än en kisse. Det är likadant hemma hos oss men här är det småpippis som ligger illa till. Jag förstår så väl att din jaktinstinkt tog över men det är skönt att läsa att duvan klarade sig i alla fall. Du får lova att låta bli pippisarna hädanefter för du vet ju vad matte säger om det.
Tassekramar från Tusse, Zibell, Leo och matte Lotta.
Hej Lotta! Tack för dina rara ord, även fast jag gjort något dumt. Nu gick det ju bra för duvan, och faktiskt har de varit lite försiktigare efteråt. Så inget ont som inte har något gott med sig.
Tassekram Triton
Ja då i sköt riktigt noga sö sker i ju att an Febus a vort lika stor söm an Artemis.Fin bilder allihopa.
Hej Monica! Ja, i trol att an Febus väx ôm ôss allihopa!
Tassekram Triton