Häromdagen såg vi från farstukvisttaket hur husse kom ut med hink och spade och lät uthusdörren stå på glänt. Då förstod jag direkt att det var dags för det vi väntat på lillebror Artemis och jag.
Det var dags att gräva upp min mest älskade delikatess under sommarhalvåret. Rosorna som han så omsorgsfullt lagt på hög och grävt ner till vintervila för att slippa köpa nya varje år.
Nu konstaterade jag förstås direkt att det inte fanns mycket ätbart på de torra pinnarna husse grävde upp. Men han tittade glatt på mig och sa att det nog hade gått bra.
Så nu har vi så smått börjat hjälpas åt hela familjen att sätta ner de torra taggiga pinnarna i alla tänkbara stora krukor och urnor som lillebror Artemis och jag haft och busat i under vintern. Och hur eländiga pinnarna ser ut så luktar de i alla fall som riktiga rosor.
Just det där att vi äntligen kan börja vara ute tillsammans och jobba i trädgården är det allra bästa med våren. Det är inte alls lika upphiande att vara ute ensamma, som när husse och matte är med och det händer någonting.
För så är det här hemma att när husse med så får vi någonting gjort. Som när han kom ut ur uthuset med de där ljusblå säckarna, som han använder att till att samla torra löv, ris och kvistar från i fjol.
Jag glömmer väl aldrig första året jag var här, när det var på vippen att jag följt med trädgårdsrenset till tippen. Jag visste ju inte att säckarna skulle iväg, utan smög mig in under riset i säcken och lade mig till ro.
Jag var bara liten då! Men tror ni inte att lillebror, som till veckan fyller två år, var nära att följa med en här gången i stället. Han var som besatt av säckarna och gjorde allt för att gömma sig under allt skräp.
Nu var han lyckligtvis så tung att husse kände att säcken måste innehålla annat än torra löv. Tack vare det är han fortfarande kvar hemma här och inte bland alla soporna på tippen!
Och tur är väl det, så liten och go som han är. För jag vill ju inte för allt i världen förlora honom. Även om han, som alla småbröder, är lite dryg ibland .
Vårens första gula buske blommar på gården, men i dag sitter jag inne och skriver för att hålla matte sällskap. Hon håller nämligen på att steka någonting som kallas tunnpannkakor, och som jag inte sett henne göra sedan jag kom hit för över två år sedan.
För här hemma är det annars mest husse som lagar mat, och det är han fenomenal på jämfört med matte. Men nu på söndag står hon där och vänder pannkakor och småler som om hon vunnit högsta vinsten.
Jag kan inte annat än börja undra om det har någonting att göra med det som hände sent i går kväll. Som bortblåsta var de vanliga utomjordingarna, och i stället såg lillebror och jag någonting jättespännande som rörde sig bland lövresterna på andra sidan staketet.
Länge och väl satt då lillebror och jag och kollade på den märkliga varelsen som helt klart ville komma in under staketet. Det verkade nästan som om den kände igen sig, och blev irriterad av att det var igenbommat.
Sent omsider kom matte ut och såg direkt på oss att det var någonting annat än de vanliga utomjordingarna på gång. Så hon klättrade upp på staketet och kikade över men såg ingenting i mörkret. Då låste hon upp smygregeln på grinden och tassade försiktigt ut på allmänningen.
Riktigt vad som hände där ute vet jag inte. Hörde bara att hon lockade på någon och sprang in och hämtade kattmat och vatten. Mitt i natten tog hon så fram två kattburar, som hon inredde och ställde på ett skyddat ställe ute på gården.
Och inte nog med det i morse var husse och matte ut och gjorde det lite lättare att komma in på våran gård, utan att för den skull göra det så lätt att vi tar oss ut. Spännande värre och fortsättning följer nästa söndag.
Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis
Hej Triton!
Om du visste hur avundsjuk jag är på er som har sådana taggiga varelser, alltså inte rospinnarna utan dom där som skulle få kattmat och vatten. Och så tror jag att dom säkert får smaka av pannkakorna. Jag skulle gärna göra pannkakor varje dag om jag hade sånna goa taggbollar.
Nästa söndag kanske vi får se bilder av dem också, det skulle vara spännande.
Ha det så trevligt med husse och matte, men akta er för sopsäckarna!
Va, har matten fått stora fnatten eller är det vilda katter i faggorna, såna där som inte har något hem att bo i, som du och lillebror har. Ja, inte vet jag men jag får väl gissa på det i alla fall. Nu skulle du se hur träden ser ut här, Kung Bore har intagit trakten helt och hållet, det är vitt överallt. Jag som gick och gladde mig åt att snön lenat bort på gården och det hade torkat upp. Då ramlar det ner ytterligare vitt och jag som inte vill ha någon mera vinter, tvi attan.
Du och Artemis, får lova mig att vara försiktiga så ni inte följer med i någon av hussens säckar. Ni kan väl jama till när hussen lyfter säckerna, så han förstår att ni råkat gömma er.
Tvåbenspussar i mängd.
Triton & Artemis – vaa spännande, jag darrar på mina ben. Grattis till att Du och Din bror ha kommit in på en egen Blogg- Lycka till!
Jag kan – nästan – inte sova nu, för jag väntar på nästa artikel.
Det pirrar i hela kroppen !
Hej igen!
Har husse fått gräva ner rospinnarna igen? Eller har snön gömt dem? Tycker inte du att det räcker med vinter nu? Det gör jag i alla fall. Tar mej ingenstans med mina sommardäck idag.
Må så gott inne i stugvärmen!
Hej Gittan! Du tycks ha det värre än vi. Här försvann snön på några timmar i går, så de taggiga pinnarna står kvar att gå och lukta på.
Hoppas snart du får lite sol och vår där uppe hos dig du med. Just nu faller det tyvärr lite vita flingor här igen fast det är varmgrader tack och lov.
Vi klarar oss väl som får komma in i stugvärmen, men jag tänker på den där spännande du vet. Tassekram Triton och Artemis
Hej Triton! Vad mysigt att husse har börjat ”påta” i trädgården. Jag förstår att ni tycker det är jätteroligt men passa er för dom blå säckarna. Visst är det kul att hela familjen kan greja och pyssla tillsammans. Var försiktiga med den lilla taggiga bollen som har kommit till er både för er själva och för den lilla kompisens skull. Ha nu en fin vecka kompisar.