Hugaligen! Nu börjar utomjordingarna dyka upp igen. Från ingenstans kommer de smygande i mörkret och tar undanskymda ställen av staketet i besittning.
Där sitter de sedan hopkurade med sina lysande ögon och tittar ner. Beredda att invadera gården så fort tillfälle ges. Och låter illa så det förslår gör de också!
Så länge lillebor Artemis och jag är ute och håller koll vågar de sig inte ner. Men under natten och tidiga morgontimmar ligger gården risigt till för att tas över av utomjordingarna.
Det betyder att vi är inne i den här perioden när jag nästan aldrig vågar sova. För är vi ur vägen och kusten klar kan vad som helst hända. Glömmer väl aldrig den där tidiga morgonen, när jag rök ihop med en så tussarna rök och lillebror flydde upp på taket.
Är jag inne i huset är det sovrumsfönstret eller farstkvisttaket som gäller. Där sitter jag och håller vakt och slår larm vid minsta rörelse på marken.
Ibland är det bara ett grässtrå eller någon av de små blå vårblommorna som vajar för vinden.
Men jag är på hugget direkt, och tycker mig se en sådan där lurvig utomjording från längre upp på Elsborg.
Och går larmet åker husse och matte upp på stört. För landar en utomjording på gräsmattan är jag beredd att spela mig igenom fönsterrutan för att komma ut.
Persinennen har husse som bekant bytt ut efter mitt eviga spelande på den. Men det tror jag nästan han ångrar, för ingen står då ut med oväsendet då jag drar igång med klorna mot fönsterrutan.
Jag vet ju att det brukar bli en sådan här ångestladdad period på våren då utomjordningarna dyker upp. Men i år kom de mycket tidigare än förut om åren.
I fjol den här tiden låg fortfarande snön som ett tjockt täcke och de höll sig hemma. Men i vinter har det ju varit så lite snö, och blivit vår så fort, att jag nästan inte hunnit med att förbereda mig.
Så nu dyker de upp och sitter och trycker här och sitter och trycker på staketet och låter illa. Jag minns att det det var så redan första vintern jag var här, men då flydde de så fort storebror Nisse bara visade sig på gården.
Han gjorde aldrig en fluga förnär, men hade respekt med sig som jag hoppas kunna få jag med. Fast det lär väl dröja, då han var nära 16 år och jag fyller tre i höst.
Mitt i alltihop blev lillebror och jag i veckan grymt påminda om att det är precis ett år sedan vi förlorade världens bästa storebror Nisse.
Det gör ont, och jag tror fortfarande att lillebror Artemis går och väntar på att han ska komma tillbaka.
Han behöver bara höra Nisses namn, så får han ett sådant där märkligt förväntansfullt men ändå sorgset uttryck i ögonen.
Vi har visserligen växt ihop allt mer, men jag kommer nog aldrig att betyda lika mycket för lillebror Artemis som storebror Nisse gjorde.
Det är nästan lite kusligt att de kunde betyda så oändligt mycket för varandra att lillebror inte kan släppa taget.
Ändå hann det bara vara tillsammans ett knappt år. Men det är väl så i livet att det inte är allting man förstår.
Kanske gör det ännu mer ont att minnas storebror Nisse nu när allting annat här ute håller på att vakna till liv. Både små gula och pyttesmå blå blommor har vit sett på våra promenader och tagit som en hälsning från honom vid Regnbågsbron.
Matte har sagt att han väntar där och det måste jag tro på. Men lillebror tycks varken kunna eller vilja förstå det. Jag vill så gärna trösta honom, men när det gäller storebror Nisse vägrar han ta emot någon tröst.
Tack och lov har han så mycket att göra med att kolla på pipps, hålla vakt och hjälpa matte på jobbet så jag tror nog att han trivs med livet i alla fall. Och så ryms en förstås hel massa bus inne i honom också.
I dag har vi varit ute nästan hela dagen och började med en morgonpromenad med husse och matte på allmänningen. Där hittade vi sådana små gula blommor som kommer först och lär ska heta tussilago.
Jag som varit så tuff, och haft så bråttom förut, är på väg att bli en riktig Ferdinand. Som det är nu kan jag sitta och lukta på de små blommorna hur länge som helst, medan lillebror rullar runt blir alldeles lyrisk av alla nya dofter ute på allmänningen.
Visst har det det varit en underbar påskdag, och för första gången i år har jag suttit ute på gården med arbetsmaskinen och skrivit accompanjerad av fågelkvitter. När jag så var klar lade jag mig mitt på alla knapparna och raderade allt jag skrivit!
Tack och lov kom matte i sista sekund och och trollade tillbaka alla bokstäverna. Men det var nära ögat att hela jobbet gått om intet och jag fått stå där med skammen den här första söndagen i min alldeles egen blogg.
Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis
Hej Triton!
Dom däringa utomjordingarna verkar inge vidare. Vad jobbigt att du inte får sova ut riktigt för att dom låter så mycket. Det blir väl snart slut på det får vi hoppas. Stackars lillebror Artemis som saknar storebror Nisse så oändligt mycket. Han kan inte ha det lätt den lille kraken. Jag vet att du och matte och husse också saknar honom precis lika mycket som lillebror men ni kan nog hantera det lite bättre. Vad kul att ni kan gå ut på promenader på allmänningen hela familjen nu. Jag minns att lillebror tyckte det var så läbbigt förut. Nu får vi hoppas att det kommer tillbaks lite värme igen så vi kan vara ute lite mer. Många kramar till dig och lillebror från Lotta.
Jag förstår att du har bråda tider, nu när utomjordingarna går till attack. Ja, så bokstavligt anfall är det ju inte men man vet aldrig vad de kan ställa till, i sin upprymdhet. Du får nog lov att hålla vakt ett tag till, fast du får väl lite hjälp av lillebror Artemis kan jag tänka.
Här är lika tyst som jag tror det var hos er när storebror gick över regnbågsbron men här finns inte ett enda litet tassande. Bara det tassande som Kurre åstakommer när han klättrar upp på timmerväggen och rusar över plåttaket. Nu är det ett tag sen han var här, det är nog bråda dagar även för honom så här på våren. Allt har vaknat men här har vi inga tussilago inte än i alla fall, idag snöar det med tunna men täta flingor.
Hoppas att du och Artemis har det skönt nere i länsstaden och inte har detta evinnerliga blåsandet, som vi har haft som gäst här de senaste veckorna.
Vårkramar i mängd.
Hej Triton!
Vet inte om ni har fått snö i natt där nere i Falun, men här har det kommit ganska mycket. Kanske dom där utomjordingarna lugnar ner sej om det blir ” vinter ” igen.
Jag förstår att det var jobbigt första gången du fick sköta bloggen själv, så du behövde vila lite efteråt. Det var tur att matte hittade rätt på bokstäverna igen. Du vet att en olycka händer så lätt. Men det gick ju bra ändå och nu väntar vi på nästa söndag.
Ha det så bra tills nästa gång, hälsa Artemis och matte och husse!
Hej Triton! Jag fattar inte riktigt vilka utomjordingarna är… Är det kajor tro? För vilka fåglar är alerta på natten förutom ugglor?
Hej Lillemor! Å nej, å nej inte är det kajor eller ugglor minsann. De är ju både mattes och våra vänner. Nej det är såna där vråltuffa kattkarlar, som inte varit till veterinären för att bli lugna, snälla och goa, om du förstår vad jag menar.
De kommer på våren och klättrar upp på staketet för ta sig in och sprida sina dofter på våran gård så fort lillebror Artemis och jag går in. Så i natt har jag legat och hållit vakt i fönstret hela tiden! Tasekram Triton
NU Triton har jag hittat dej på Djurliv-Blogg-Veckans Triton.Japp!
Det verkar vara så spännande på er gård alltid.Du ska veta i ditt lilla katthjärta..att vi hittar dej nu trots byte till plat på webben i arbetsmaskinen.Du roar oss jämt,Hälsa lillebror,kramen från oss!
Bästa Triton&Artemis,jag glömde bort att önska er en riktigt Glad Påsk, och nu läste jag om dina utomjordingar, som springer runt er tomt och tokvrålar efter honkatter, jag vet hur hemska deras läten är, dom kan ju skrämma bort allt som kommer i deras väg, jag hoppas att det blir lugnare för er när slutet av april och maj kommer.
Tack för att du håller oss vanliga människor, och roar oss med era tankar och funderingar. Kram från Lena.