Veckans Triton om kroknäbben

Spänningen stiger! Det är bara att sitta droppstilla på trappan och hålla koll den vaksamma gästen på staketet.

Där har han suttit varje eftermiddag i flera dagar utan att röra en fjäder. Bara helt koncentrerad på piprankan på väggen och alla lillpippis som sitter gömda där.

Det syns helt klart att han hungrig och lite dålig att jaga. Och han är så  inne i det han håller på med att han inte ens lägger märke till lillebror Ártemis och mig.

Vi är inte rädda men vill inte stöta oss med honom. Så vi sitter stillatigande kvar bakom räcket och bara väntar på att han ska göra ett utfall.

Hittills har vi inte sett att det hänt något, men våran annars så livfulla går blir tyst och stilla så fort han visar sig. Inte mista lilla pippis visar sig, utan försvinner som på given signal.

Det är alltså en sparvhök vi har sittande här på precis samma ställe på staketet alldeles utanför köksfönstret. Husse och matte vill inte inkräkta på naturen, så de låter honom hållas till lillebrors och min skräckblandade förtjusning.

Inte var dag det bjuds så fascinerande underhållning, av någon som sitter droppstilla och bara vrider på huvudet. För hittills har vi inte sett att han gjort något utfall mot lillpippis i piprankan på husväggen.

Fast husse och matte har sett honom jaga i klematisen på lilla uthuset så kvistarna yrt förr om åren. Så det är klart att det finns en anledning till att han kommer hit och sätter síg.

Det märkliga är att han kommer precis samma tid varje dag som om han kan klockan. Men han gör väl som jag och rättar sig efter ljuset när han dyker upp på eftermiddagen.

Det här ljuset som kommer tidigare och tidigare är bra, för nu hinner husse och jag och matte och lillebror ta en morgonpromenad på ute allmänningen varje dag.

Och tänk nu äntligen står lillebror och gnäller och vill vara med och tycker att det är sååå spännande och roligt. Allt tack vare att han fått ta det i sin egen takt.

Ett säkert vårtecken här hemma är annars  första blomman på farstukvsiten, som husse kom hem med och satte ut nu i veckan. Där står den och hälsar oss välkomna när vi varit ute på promenad och ger en föraning om vad som komma skall.

På tal om om sparvhöken, som roat och oroat oss de senaste dagarna, så var det inte den som skrämde in mig i kaprifolriset på taket den där kvällen för några veckor sedan. Det var visserligen också ett kroknäbb, men den var bra mycket större.

Fast lillebror tycker att sparvhöken är nog stor, och  dundrar det lite ute när han sitter här flyr lillebror in genom fönstret. Och han verkar vara född med tur, för det står alltid någon beredd att släppa in honom.

Nu sitter jag här med tre fina böcker om Dalarna, som jag tänker lotta ut. Och när vi ändå är inne på kroknäbbar undrar jag vilken som är Dalarnas landskapsfågel.

Fundera på det och skicka svaret på frågan till pia.persson@dt.se senast nu på lördag. Jag har fortfarande ingen egen mejladress med kommer kanske att få.

Det kommer nämligen att hända en hel del här framöver. Men mer än så får jag inte avslöja än.

Kanske har jag redan nu sagt för mycket, men ni vet ju hur jag är. Jag har så bråttom att dela med mig av alla hemlisar till er som är mina vänner.

Jag litar på er och huvudsaken är att ni inte låtsas om för matte att jag ”läckt” , som det så vackert brukar heta i poliskretsar. För får polisen –  får väl jag!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis