Har ni hört hur lillpippis kvittrar? Här hemma strömmar vårkonserter ur alla risiga buskar och träd dagarna i ända.
Det är en lycka att sitta i blomlådan och lyssna till hur de små sparvilarna välkomnar ljuset. Ett efterlängtat ljus som kommer tillbaka allt mer för var dag som går.
Och visst triggar kvittrandet igång vårkänslorna och jaktlustan, även om jag sällan skrider till verket. Fast flyger någon av dem rakt ovanför huvudet på mig, kan jag inte låta bli att tassa till den lite.
Det gäller ju för lillpippis bästa att sätta sig i respekt. För även om lillebror Artemis i vanlig ordning ser ut som en liten ängel, så vågar jag lova att skenet bedrar.
Ni skulle bara se hans utfall mot de små sparvilarna, om han lyckas smita ut när de får sitt dagliga mazaringodis av husse. Då måste lillebror bara skrämma upp dem från marken. Men så mycket mer blir det inte heller.
Helt klart smittar lillpippis glädje över ljuset av sig på oss fast vi egentligen är nattdjur. Den här vintern har varit den taffligaste jag upplevt, och rysskylan hann knappt komma förrän den tog slut.
Så dåligt med snö som det är nu får det lika gärna våras, då det faktiskt bara är en dryg vecka tills vi går in i kattmånaden mars. Det börjar redan märkas på orosandarna utanför staketet. Dags igen att börja hålla vakt om nätterna.
Och det är inte bara på marken farorna lurar. Sent en kväll när jag klättrat upp på farstukvisttaket, för att se bättre över staketet, kom någonting stort farande i luften och skrämde mig.
Jag vet inte vad det var, men jag dök blixtsnabbt in i den risiga kaprifolen där uppe och gömde mig. Husse och matte sparade den i höstas åt lillpippis att gömma sig i och nu räddade den mig.
Men båda hann bli jätteoroliga då de visste att jag suttit på taket i mörkret och plötsligt var försvunnen. De sprang runt som tokar på gården och letade, tills matte med ficklampan i högsta hugg mötte mina ögon inne i kaprifolriset på taket.
Eftersom den som skrämde mig kom ljudlöst genom luften, måste det nästan ha varit en storpippis. Såna med krokig näbb är inte att leka med, har jag hört, och kom nu undan med blotta förskräckelsen.
Annars är bara glada, pigga och busiga vårkänslor som börjar gripa tag i mig. Energin som legat på sparlåga ett tag har satt sprutt på sig själv, och om inte annat så bussar jag på lillebror och ger honom en omgång så han piper.
Men det kan då knappast vara för att det gör ont, då jag knappt hinner nudda honom förrän han jämrar sig så där ynkligt. Fast han håller allt på och tuffar till sig och ger igen mellan varven.
Då får jag väl erkänna att jag piper jag med. Och ska jag vara ärlig ser han faktiskt riktigt farlig ut när han drar öronen bakåt och visar tänderna.
Hu då, det är riktigt så jag gruvar mig till i morgon, då matte ska följa den där hästsvansen Blondi till tandläkaren långt borta och vara borta hela dagen. Så länge har matte aldrig varit borta från mig förut.
Det är nästan så att jag hellre skulle åka till tandläkaren själv än att låta matte följa med nån annan! Det gnager i hjärtat, inte minst som det ska med en liten Fia till tandläkaren också,
Hoppla, hoppla, nu är jag så där avundsjuk igen, som jag inte vill vara. Men så där känner väl ni också ibland, fast ni egentligt inte vill det. Och faktiskt går det ingen nöd på lillebror och mig, då husse är hemma och tar hand om oss.
Han kan jag linda kring tassen hur lätt som helst och få honom att göra precis allt jag vill. Det är bara det där att matte är ute med en annan.
Men det blir väl bättre bara jag får träffa de där hästsvansarna!
Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis
Joho, det är till att ha mildväder, här må du tro det var grisigt kallt i morse, nästan 20 minusar mot väggen och då vet jag att det är till minstingens 22 ute på backen. Jag kan lova dig att det inte var någon höjdare att sätta ned tassarna ute, fast jag tog det säkra före det osäkra och stod kvar med baktassarna på nedersta trappsteget, när jag gjorde ettan, hihi. Här uppe fick vi snö i förrgår, så hussen var ute med snömafinen och gjorde fint här så jag slipper leka mullsork, hihi.
Du den däringa storpippin som kom seglande helt ljudlöst, den ska du passa dig för. Jag har allt sett att vi har en sån här med, en stor rackare som det blir en jätteskugga av när den seglar in på gården. Han är så rackarns stor så han skulle nog kunna få med sig även mig, fast matten är med ute och bevakar mig och det känns skönt. Du borde nog ha matten att skaffa dig en plåtväst, så inte storpippisen kan slå sina klor i dig. Hoppas att du och lillebror, får en skön dag med hussen, ni får passa på att köra med gubben när ni nu har chansen, hihi.
Taxpussisar.
Tjoho i Vinterlandet!
Om du vill ha kyla Triton, så är du välkommen upp till mig, Trigun, matte och husse. Vi har just nu ca -13 kallt ute här i Övertorneå som vi bor i. Idag hade vi ialla fall sol. Men tyvärr så var matte i skolan (tror jag att det heter), så vi kunde inte gå ut. Vi går med sele ute. Matte försöker att vänja Trigun med det. Nog att det går bra, men vi tycker inte om att ha det på oss. Men vi vet att matte vill inte att de ska hända oss något. Nåja, ska säga åt matte att hon skickar mer bilder till er! =)
Tazzkramar & många kramar från oss fyra i Övertorneå.
Hej Triton. Visst är det härligt att det börjar bli lite vår ute. Solen skiner och det droppar från taken. Det är tur att lillebror börjar bli lite kaxig mot dig. Jag vet att du är snäll men vi kom ju överens om att han måste tuffa till sig lite. Vilken tur att ni har den gamla risiga kaprifolen så du hann gömma dig den där kvällen. Storpippis är inget att leka med. Inte ska du vara avundsjuk heller när husse tog så väl hand om er. Du vet, ibland måste matte göra andra saker också.
Kramar till dig och lillebror Artemis från Lotta.