Tänk ändå vad tiden går! I går den var det på dagen två år sedan jag kom åkandes med husse och matte i storbilen till Falun. Och inte nog med det, dagen innan var det precis ett och ett halvt år sedan lillebror Artemis gjorde samma resa.
Skillnaden var bara att jag kom som en vild stormvind mitt i vintern, och lillebror som en lätt sommarbris en av sommarens hetaste dagar. Och på den vägen har vi fortsatt att utvecklas.
Jag alltid i full fart, bråttom att bli vuxen och nyfiken på allt, medan lillebror sin vana trogen tar det mesta som det heter i piano.
Fast visst syns det på bilderna det hänt en hel del med både honom och mig. Däremot tycker jag att husse och matte ser precis likadana ut som här de först hälsade på och sedan kom och hämtade oss.
Förutom förstås ett och annat grått hårstrå, som väl knappast vi kan vara orsaken till. Tvärtom är jag nästan säker på att det är tack vare lillebror Artemis och mig som de håller sig i form.
Matte har också avslöjat för mig att jag inte bara växt i storlek, utan egentligen är på väg att bli vuxen på riktigt vid två års ålder. Vi katter lär nämligen ska ha en helt annat tidräkning än våra hussar och mattar.
Med era mått räknat är jag med mina två år faktiskt fyllda 25 och till och med lillebror är uppe i 20. Så vore vi människor, vore vi faktiskt det där som heter myndiga, och finge bestämma allting själva.
Fast så enkelt säger matte att det inte är. För om vi vore människor vore vi bara två och ett och ett halvt år. Och det ligger kanske någonting i det, fast jag inte riktigt hänger med i uträkningarna och omvandlingstabellen.
Hur som helst är det i alla fall vi som håller husse och matte i gång och med det också i trim. För är vi vakna, och på det humöret, har de inte en chans att få en lugn stund.
Vi ska ut och in genom dörren, ut igen, upp på taket och in genom fönstret. På med selen, ut genom grinden, ut på allmänningen och iväg på promenad.
Däremellan ska vi ha mat, bli borstade, kammade och allt det det det där som måste till för att hålla oss i trim. Fast mitt på dagen sover vi, så då får matte jobba i fred och husse en stunds frist även om han är hemma.
Det här med åldern och skillnaden mellan hussar och mattar och oss katter har fått mig att tänka till och förstå lite mer. Inte minst förstår jag varför storebror Nisse tog det så lugnt på slutet.
Han skulle ju fylla 16 år och ser man till omvandlingstabellen betyder det att han var närmare 80. Jag har aldrig träffat en så gammal katt förut och knappast någon så gammal människa heller.
Nu förstår jag också hur det kom sig att han var då duktig och kunde lära lillebror och mig så mycket då vi kom hit till Falun. Jag saknar honom så mycket, och vet i hjärtat att lillebror saknar honom ännu mer.
Men nu är jag ju 25 år till förståndet och kan bara inte sätta mig och lipa. Det hör ju småttingåldern till, även om jag just nu inte känner mig så där alldeles trygg och till freds med mig själv.
Det är säkert inget allvarligt, utan också det bara en del i utvecklingen. Men låt oss ta det en annan gång!
Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis.
Man blir varm i hjärtat av det du skriver om dina älskade missar. De är så kloka och finurliga. Tack!
Hur räknas kattår och hundår mot människoår? Min Ludde labrador född 1982 bortgången1995. Min Recko blev 11 år. Vad är normal ålder katt hund och häst?
Vilka genomsnittsåldrar finns?
mvh piamar falun
Tack Pia för dina underbara berättelser om din underbara missar.
Inger
Hej Triton! Men vilka goa småpluttar ni har varit! Nu är ni goa storpluttar ( om man kan uttrycka det så ). Tänk vad mycket roligt vi har fått läsa under den här tiden som du har bloggat. För att inte tala om vilka tjusiga bilder.
Undrar om matte har börjat fundera på att göra böcker av bloggarna? Det skulle vara toppen! Du kan väl viska det i hennes öra.
Må så gott! Längtar alltid tills det blir söndag eller Tritondagen som den numera kallas här hemma.
Åh, va söta ni var som små kattungar =D Ni ser så gosiga ut med eran lurviga päls.
Många kramar Anna, Jemina och Trigun.
Jaha, nu vet du hur det är att bli gammal, själv är jag 15 år och 7,5 månader, hihi. Fast man lär sig mera ju äldre man blir, nu är det skönast att ta det lite piano som du skriver men när jag var yngre var det full fart som gällde.
Jag förstår så väl att du saknar Nisse, för jag saknar min storebrorsa med. Han var trots sin storlek, äldre än mig även om det bara var en vecka men han var tryggheten på nåt vis, du förstår säkert hur jag menar.
Ni är så lurviga så ni måste verkligen gilla vintern, för med den pälsen så kan det inte vara kul med regn och blötväder, hihi. Nu får ni ha en bra vecka du och lillebror, jag tror ni får väder som ni gillar för det skulle bli fortsatt kallt.
Taxpussar i mängd.
– jag skäms inte, att mina tårar trillar som vackra diamanter nedför mina kinder, när jag läser om STOREBRO NISSE !
NISSE-vi tänker på DIG !