Veckans Triton om rosentårar

Vad ska jag äta nu då? Det undrar jag idag, när jag tittar ut över gården och alla rosor är borta! Nergrävda för att klara vintern, med de sista späda skotten avklippta och stoppade i sopsäckar för att köras till tippen.
Men i år är jag klokare förra året, när jag kröp in in i säcken och var nära att åka med. Fast visst känns det lockande när jag ser resterna av mina älskade rosor ligga där.

Det har varit frysgrader i natt och var frostigt vitt och farligt halt på farstukvisttaket i morse.  Nyss var det sommar i luften några dagar, men nu har verkligheten kommit ikapp igen.

Därför började vi hela familjen i går att invintra växterna, för att rädda det som räddas kan undan frosten. Och det är alltid lika spännande när vi är ute alla fyra och hjälps åt riva sommarträdgården.

Ska jag vara riktigt ärlig, så tycker jag faktiskt att det är riktigt skönt när det blir lite svalare och jag kan börja sätta vinterpäls. Lillebror Artemis har ju redan fått sin, och vi är helt överens om att vintern med massor av snö är bäst.

Men tillbaka till rosorna, som nu är borta, och nästan får mig att fälla en tår.För frågan är vad jag ska äta i stället för att få mina nyttiga vitaminer och hålla magen igång.

Lillebror Artemis klarar det bättre för han äter gräs så det bara knastrar om det när han hittar rätt sort. Men jag har aldrig riktigt förstått det där med att äta gräs, utan håller mig de späda skotten på penséer och rosor om smakar gudomligt gott.

Det blir väl att att ta till nåder den där gula Gimpet-tuben med malt-soft-extra igen. Men bara om matte  klämmer ut det där bruna kletet  på fingertoppen och jag får slicka av det där.

Någon kick som när jag äter rosor få jag förstås inte, men det hjälper till att hålla magen i trim och hårbollarna borta. Så finns det förstås också de där små godbitarna som heter någon så konstigt som ”anti-hairball”, och som lillebror och jag brukar bli handmatade med i tv-soffan.

Skogen är som finast nu med härlig klar luft, och så blåser det inte lika illa där, som det gjort här hemmavid på slutet. Men nu är det ajöss med den på ett tag, då det springer massor av tanter och farbröder på jakt ute i markerna.

Jag har hört berättas att det händer att de skjuter fel djur av misstag. Så med min silvriga päls, och lillebrors guldiga, vågar husse inte skjutsa ut oss till skogen med storbilen den närmaste tiden.

I stället blir det till att  att göra stan och upptäcka nya områden om kvällarna ett tag framöver. Det behöver inte vara helt fel, för häromkvällen var matte och jag ända ner till ett vattendrag som heter Tisken.

Där simmade så många stora fåglar i vattnet att jag aldrig sett så många fåglar förut. Och när det blir kallare, ska vi ta med oss bröd och mata dem!

Hösten är här och det är inte bara kylan som greppar oss här i stan. Mörkret börjar också lägga sig allt tidigare om kvällarna. Det märker matte och jag, när vi är ute på våran kvällspromenad.

Jag tycker om när det börjar skymma, och gatlyktorna tänds, men det är viktigt att se till att man syns. Jag är rädd om er och har därför charmat till mig fler blinkande minilampor att lotta ut.
De är små och behändiga att hänga på sig för både hussar, mattar, hästar, hundar och katter  på kvällspromenad. Vill du vara med i utlottningen, skicka då bara in namn och adress till pia.persson@dt.se

Senast på lördag vill jag ha era svar för att nästa söndag kunna berätta vilka tre som vunnit. Och tills dess önskar vi här hemma er alla en härlig höstvecka med ren och klar luft!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis