Veckans Triton om staketmissen

Nu ska jag berätta en hemlis. Matte är öm i hela kroppen! Hon fastnade liggande under grannens staket nedanför slänten en bit bort.

Där hörde jag hur hon ropade på lillebror Artemis men också gav från sig jättekonstiga kvidande ljud. Jag satt som vanligt på farstukvisttaket och höll koll, men kunde inte hjälpa matte då jag inte kunde inte ta mig utanför grinden.

Den var stängd och reglad, då jag var ensam hemma och husse ute i skogen och plockade svamp. Men jag förstod att lillebror i ett obevakat ögonblick tagit sig in under staketet och vägrade komma tillbaka.

Matte vet också att det inte lönar sig att försöka dra fram en lillebror som stretar emot. Då är risken stor att han kryper ur selen baklänges, då vi alltid har våra selar så löst sittande att det knappast känns att vi har dem.

Det fungerar ypperligt i alla sammanhang, utom när nån av oss kryper under nånstans, och matte inte kan följa efter. Hon brukar ha stenkoll på att det inte händer! Men nu hände alltså det som inte får hända.

Matte såg sig ingen annan råd än att följa efter lillebror, fast det var alldeles för trångt om utrymme mellan planket och marken. Hon lyckades dock stoppa in huvudet genom att trycka ena örat mot marken.

Men när hon lyckats dra sig halvvägs tog det stopp. Hennes goa fleecetröja körde fast i den kärva undersidan på träplanket. Där låg hon platt som en pannkaka och tog sig varken fram eller tillbaka.

Hela tiden tyckte jag mig höra att hon talade lugnande till lillbror mellan stånkandet när hon försökte komma loss. Sen blev det alldeles tyst, och strax efter ser jag matte komma utifrån området nedanför vårat med lillebror i famnen. Hon hade kommit loss, och staketet stod kvar!

Kameran hade hon fått lämna i grässlänten, där den tack och lov fanns kvar. Och matte berättade att lillebror faktiskt varit så duktig att han satt sig stilla vänd mot henne och väntat snällt medan hon stretade sig loss och nådde fram till honom.

Men som hon såg ut, när de kom hem. Svart i ögonen med den  blå jumpern och de  svarta byxorna blöta och bruna av jord och händerna avskavda både på över-och undersidan.

Jag tror faktiskt matte var lite vettskrämd där hon låg under staketet utan en livs levande människa i närheten och lillebror sittande på fel sida staketet. Men det vill hon nu inte veta av, utan talar bara sig varm om hur duktig lillebror Artemis var som satt kvar och väntade på henne.

Kanske tur att ingen obekant kom och skrämde honom medan matte fortfarande låg fastklämd på mage under staketet. Då kunde han ju ha sprungit åt fel håll och villat bort sig.

Fast annars drar han alltid hemåt når han blir skraj. Men nu var han ju på fel sida staketet och på okänd mark förstås.!

Bortsett från staketmissen så går lillebror Artemis annars just nu framåt med stormsteg. Äntligen har han mutat in hela allmänningen och till veckan väntar första turen med storbilen till skogs.

Så lång tid har han tagit på sig att börja våga det han har egentligen velat hela tiden. Jag var bara ett halvt år när jag drog till skogs. Han är ett och ett halvt!

Men som sagt, lillebror Artemis kommer med stormsteg när han nu äntligen börjat komma. Och jag längtar redan till den dag då han och jag får göra skogen tillsammans!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis