Veckans Triton om att göra stan

Gå på upptäcktsfärd i skogen är förstås bäst, men göra stan om kvällarna är inte så illa det heller. Fina sensommarkvällar, som det varit på slutet, är det helmysigt att sitta i solnedgången och följa myllret på gator och torg.

Mitt favorittillhåll är den låga stenmuren vid Elsborgs Trafikskola ut mot den fyrfiliga Gruvgatan. Hit drar jag med matte, och här bara älskar jag att ligga och hålla koll på allt och alla.

Bättre utkiksplats i markplanet får man leta efter. Muren är precis lagom bred och lite upphöjd från trottoaren. Ibland är det nästan så att jag tror den är gjord just för mig, för det är nästan bara vi som sitter här.

Härifrån kan jag följa allt som rör sig längs Gruvgatan. Ända uppifrån Falu gruva och ner till Holmtorget i centrum. Dessutom kan jag med blicken följa Engelbrektsgatan långt bortöver mot Östanfors och Gamla Herrgården.

Bilar, bussar, motorcyklar, cyklister,  joggare och stadsflanörer med eller utan hund. Allting är lika spännande, mullrande och knattrande. Faktiskt är det till och med så att jag  känner hur det vibrerar i muren under mig.

Det vill jag kalla att ryckas med och känna pulsen i stan som det så ofta talas om. Jag är katt men måste erkänna att jag gillar det! Och så får jag ju träffa en massa trevliga människor som gör sig tid att stanna till och ”prata” med mig.

Ja, muren är en höjdare att göra stan på om kvällarna.  Dessutom ligger den alldeles rätt för att få njuta av solnedgången mellan träden nu i augusti. Med andra ord den perfekta avslutningen på mattes och min kvällspromenad.

Problemet är bara det, att när jag väl kommit hit, så vill jag nästan vara kvar hur länge som helst. För skådespelet på gatan framför mig tar ju aldrig slut utan fortsätter i all evighet.

Jag får finna mig i att rätta mig efter solen, och när den försvinner tycker matte att det är dags. För jag är ju fortfarande bara ett år och fyller inte två förrän i slutet av oktober.

Intet ont som inte för  nåt gott med sig heter det. Fast ibland tycker jag att det är tvärt om! Intet gott som inte för något ont med sig.

Då tänker jag på att mina efterlängtade kvällsutflykter för det jobbiga med sig att lillebror Artemis får göra allt längre dagsutflykter med matte varje dag. Förut har de bara hållit sig en bit utanför grinden, så jag har kunnat hålla koll, men nu försvinner de ur sikte.

Jag förstår ju självklart att lillebror måste få komma ut, och att det är jättebra att han äntligen börjar våga sig lite längre hemifrån. Men ändå blir jag som tokig, när matte och han försvinner, och springer upp och ner mellan farstukvisttaket och grinden och vrålar ut mitt missnöje.

Det är ingen hejd på mitt tok, och jag vill förstås tro att det beror på att jag är orolig för lillebror. Men långt inne gnager tanken på att det är den svenska avundsjukan, som drabbar mig fast jag är sibir, när lillebror drar iväg och får ha matte alldeles för sig själv.

Hu då, hemska tanke! Men riktigt säker är jag inte. Jag jobbar i alla fall på att bättra mig och hålla tyst som den kloke storebror jag egentligen är!

Hoppas lillebror förstår det och tar mitt vrålande när med ro. Snart ska han väl slippa höra det, och inte behöva fundera över vad som är fel, när har är ute med matte och svansen i vädret på träningspromenad!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis