Veckans Triton om grodorna

Jag är periodare när det gäller sånt som intresserar mig. Just nu är det grodorna som tar priset och gör mig så där vådligt upphiad.

Kanske för att jag bara sett nån enstaka groda förut. Men nu skuttar de omkring i hundratal runt naturstigen i favoritskogen uppe på Harmsarvet. Det fullständigt dräller av dem, och överallt sprätter de upp mitt framför nosen på mig.

En del är riktigt stora och tar sig lätt över bäcken i ett enda språng. Andra är lite mindre och inte fullt så långskuttande. Men de allra flesta är så pyttesmå att man knappt kan tro att det är grodor!

Riktigt häftigt är det i alla fall att krypa ner bland ris och gräs och försöka fånga dem med tassen. För så fort jag fått koll på en dyker en annan upp! Och när en tredje hoppar fram tappar jag kontrollen.

Tur är väl det för matte säger att alla grodor är något som heter fridlysta. Det betyder att jag bara får kolla på, och slå ner dem med tassen, men inte fånga dem på riktigt.

Det spelar nu ingen roll för det är just att ligga där mitt i smeten och uppleva hur de sprätter runt omkring mig som ger den där extra kicken. Jag blir helt paralyserad, och när en stor groda sprätte över bäcken höll jag på att följa med av bara farten.

Jag hade förstås plumsat i, men det kunde det ha varit värt. Fast efter att ha pussat en liten en rör jag aldrig nån mer med nosen.

Det var nämligen den största ”groda” jag nånsin gjort! För de små ”godingarna” är sannerligen inte pussvänliga fast de är jättesöta att titta på. Och lika spännande att vakta på och busa med ändå!

Så jag var nästan omöjlig att få därifrån i lördags kväll, och därför blev bilderna kvar i bildapparaten när husse och matte for till Malung på nåt jubileum i går. Då var jag upprörd över att de blev försenade, men nu känns det bra igen, tack vare alla tröstens ord från er.

Snart börjar det också bli dags för lillebror Artemis att få prova på skogen. Han har blivit mycket modigare på slutet, och hemma på gården låter jag ofta honom ”leka” boss och bestämma över mig.

Jag klättrar också upp på farstukvisttaket före honom om nätterna, så att han får känna att det är han som är störst och vågar vara ute längst i mörkret nere på gården. Jag låter honom till och med bryta ner mig på rygg och tro att han vunnit.

Ska sanningen fram så har han verkligen ”biffat” till sig ordentligt på slutet och börjar se riktigt respektingivande ut. Kolla bara när han vaktar blomlådan med mirakelgräs, som husse satt, och som växer så det knakar.

Då ser han verkligen inte ut som nån lite hjälplös lillebror längre. Så ni ska se att det blir nog stora pojken av honom också, även om han tagit alldeles kolossalt lång tid på sig att växa till sig.

Men det verkar vara gediget virke i honom, och förhoppningsvis kan jag ta åt mig litet av äran i utvecklingen och framstegen den senaste tiden. Fast bäst av allt är förstås att han fortfarande är lika snäll och go som när han var liten, och det är jag helt säker på att vi har storebror Nisse att tacka  för.

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis