Så kom den då den efterlängtade försommaren med sol och värme. Men med den kom också en liten nödställd vän på uthustaket.
Där upptäckte jag nämligen på tisdagskvällen en vilt främmande fågel med blå och svarta ringar kring benen. Den bara satt där, utan att matte kunde nå den, och varken ville flyga eller våga komma ner.
Matte hivade försiktigt upp lite små frön och fågelnötter, som den tog men rörde sig annars knappast ur fläcken. Den vågade inte lämna taket, och det har jag förståelse för med lillebror Artemis och mig på gården.
I stället försökte matte locka ner den på allmänningen, så den skulle få mat och vatten. Men den låg kvar på uthustaket, dit det var omöjligt att få upp vatten och där det var gruvligt varmt att sitta.
På torsdagseftermiddagen hade fågeln i alla fall fått så stort förtroende för matte, att den vågade ta mat ur hennes hand när hon stod på en hög pall. Då lyckades hon också plocka ner den med bara händerna, så att den kunde få vatten, mer mat och vila tryggt i en fiffigt inredd kattbur.
Matte berättade för lillebror Artemis och mig att den utmattade fågeln är en brevduva, och att den säkert kommit vilse under tävlingsflygning på väg hem. Den svarta ringen visar det, och den blå med nummer S-4 – 825 – 10 berättar att den hör hemma i en Stockholmsklubb, vem ägaren är och den är bara ett år gammal.
Det här är tredje gången matte hittar en vilsen brevduva här hemma, men den första sedan jag kom. En av hennes tidigare upphittade skyddslingar hörde hemma ända nere i Danmark, och även den lyckades matte hjälpa hem igen.
Så nu sitter jag alltså här med en liten skyddsling att vaka över. Vi har sett att det är en flicka kallar henne ”Pernilla”, som det stod i almanackan, den dag hon kom. Och klok som jag är ser jag förstås till att inte skrämma henne.
Matte har också ringt till brevduvornas eget förbund och slagit larm om den upphittade utmattade fågeln. Och lillebror Artemis vakar från farstukvisttaket, så att ingen obehörig kommer i närheten av ”Pernillas” lilla gästrum på farstukvisten.
Hon har blivit så van vid lillebror Artemis och mig, att jag tror hon vet att vi bara vill skydda henne som den familjemedlem hon tillfälligt är. Och det är nu viktigt att hon får frön, vatten och vila, så att hon återhämtar sig och kan flyga hem igen.
Fast matte är jätteorolig för att släppa ”Pernilla” för snabbt, så hon får ytterligare några dagar på sig i buren, där hon äter och dricker och faktiskt ser ut att trivas med livet.
Hon är i alla fall mycket piggare i dag än när matte fångade in henne. Men känns det för osäkert, att hon ska orka hem till Stockholm, får hon stanna tills i slutet av veckan.
Då kommer ännu en transport med nya tävlingsduvor, upp till Dalarna. Då kan ”våran” duva få åka bil hem i stället och slipper riskera råka illa ut.
Det kanske inte så många som vet det. Men var och varannan helg hela sommaren släpps 100-tals brevduvor ut från olika ställen i våra trakter ut och tävlar om att snabbast flyga hem till sina duvslag.
Blir det dåligt väder, med regn och åska, är det lätt hänt att de flyger vilse. De kan då bli sittande nånstans, som våran ”Pernilla”, utan att orka ta sig hem.
De behöver då hjälp, med mat och vatten. Ger fågeln sig ändå inte av på ett par dar, är det bra om den kan fångas in och hållas i bur ytterligare några dar, tills den piggnar på sig och känns flygfärdig igen.
Såna här tävlingsduvor är uppfödda av människor precis som lillebror Artemis och jag. De är inte vana att klara sig själva och behöver hjälp om de sitter nödställda långt hemifrån utan mat och vatten.
Matte vill därför att jag ska berätta att mycket läsvärt finns på Svenska Brevduveförbundets hemsida under adress: www.brevduvesport.net Läs det ifall att jag missat nåt viktigt, och du skulle hitta en brevduva.
Men håll först tummarna för att det går bra för våran fina ”Pernilla”!
Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis
En riktigt stilig duvfröken 🙂