Här är det upp-och ner vända världen! Lillebror Artemis har fått vårkänslor så det duger och blir över minsann. Och det har han fått fast han varit till veterinären för att bli lugn, och snäll och go för tre månader sen.
Det är så man undrar om nånting gick snett på djursjukhuset när lillebror var där. För när jag var dit, vart det ju skillnad direkt. Men med lillebror är det alldeles tvärtom.
Den senaste veckan har han blivit som tokig och börjat klättra upp på grinden. Sent i tisdags kväll när matte skulle lyfta ner honom, tittade han bara lite busigt på henne och hoppade rakt ut på allmänningen.
Som om det inte skulle ha räckt med det, fortsatte han i full fart nerför slänten, över grönområdet och ut på parkeringen. Där stannade han bara till, och kollade in matte, innan han smet under planket och vidare ut på allmänningen till nästa kvarter.
Matte kunde ju inte krypa under, så hon fick springa en omväg för att komma i kapp och få koll på honom. Där irrade han sedan runt och ”pratade” med sig själv och busade med matte.
Inte förrän husse och jag kom ut lugnade han ner sig och kom och nosade på mig under staketet. Men fast jag försökte locka hem honom, fortsatte han att spring runt utan att veta var han var eller hur många faror som lurade därute.
Det verkade precis som om han inte förstod ett dugg vad han höll på med men ändå inte kunde låta bli. Stackars lillebror såg alldeles virrig ut och jag kände inte alls igen honom. Började nästan tro att det slagit slint i huvet på honom!
Tack och lov sprang han sig trött och lade sig ner så matte kunde plocka upp och bära hem honom. Men inte ens då verkade han riktigt förstå hur farligt det kunde ha varit.
Gång på gång under natten vaknade husse och funderade på hur han skulle kunna säkra grinden. På morgonen hade han löst problemet, och redan klockan sju åkte han med storbilen till affären och skaffade virke.
Hela förmiddagen jobbade sen husse och matte sen med grinden och den intilliggande staketbiten. Några timmar senare satt vi alla tre i spänd förväntan på vad som skulle ske. Och när lillebror fram emot mot kvällningen försökte rymma på nytt misslyckades det.
Han slog huvudet i en träribba och åkte pladask ner på marken igen!!! Mäkta förvånad men införstådd med att grinden inte gick att klättra över längre. Och svårare är det nu att ta sig in utifrån också!
Hela veckan har han sedan legat och rullat sig ute på gården, och jamat så där jämmerligt som vi kattpojkar gör innan vi varit till veterinären och blivit lugna, snälla och goa.
Jag vet ju att vi måste ha sele på oss när vi ska utanför grinden, och det måste lillebror också lära sig. Faktiskt tror jag att han redan vet det, för han kommer skuttande jämfota med svansen i vädret så fort han hör att matte nuddar vid någon av våra selar.
Jag misstänker att det är den där mörkgrå saken, som jag rök ihop med veckan innan, som triggat igång vårkänslorna på lillebror. Förhoppningsvis ska han lugna ner sig och bli som förut, för matte säger att han har då inga kulor kvar i sina påsar.
Veterinären förklarar att det kan bli så här ibland, men att det brukar gå över ganska snabbt. Tills dess får vi hjälpas åt att hålla koll på honom, som den lillebror han nu en gång för alla är.
Kanske är det också sorgen och saknaden efter storebror Nisse, som gör att han känner sig vilsen och inte vet riktigt hur han ska bete sig. För lillebror Artemis har inte varit sig riktigt lik sig nån gång sedan vi blev ensamma husse, matte, han och jag.
Ändå försöker jag så gott jag kan att trösta och trygga honom. I veckan har vi legat kind mot kind alldeles under takåsen inne i uthuset, och i går kväll låg jag länge och väl och tvättade honom på huvudet, i öronen och på halsen, så där intensivt som jag sett storebror Nisse göra.
Det kändes bra, och jag vill lova att han njöt av min sträva tunga!
Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis.
Det rister och pirrar av smärta, i en liten kattkilles hjärta ! Utsvävningen,var sedan länge planerad…ingen visste… utom Artemis att chansen fanns och den skulle han ta, bara tiden var och blev den rätta ! Det var då rackarn om inte jag skulle …nu när ingen tycks se mig ” att jaga rätt på denna liten ”SNÄRTA”, som tänt mig på alla 4:ra cylindrar! Hoppas jag hinner, innan Triton , Matte och Husse fått fart på sina ”fötter”!
Jag hann, minsann, men älsklingen jag icke fann ! Ääässscccchhhh !
Hej Triton!
Jasså Atemis har varit odygdig. Han ville leka ” kom och ta mej om du kan ”, med matte. Missen jag hade brukade också göra så, han gömde sej under en lada. Så tittade han fram och när vi skulle skynda oss att ta honom så var han vips på andra sidan. Det var tur att det gick bra med Artemis. Du får nog ta ett snack med honom och tala om att det kan vara jättefarligt att springa runt överallt och att bilarna är mycket farliga.
Lycka till med uppfostringen!
Ja du Triton..inte har du det lätt..men att du är en go´storebror för Artemis det förstår jag tydligt!
Du har ju lärt av din Storebror Nisse,hur man tar om hand en lillebror..så är det bara.Du gör det galant och mitt hjärta det nära på spinner,det värmer att läsa din Blogg! Tack och lov att rymningen denna gång gick bra och slutade i mattes famn då..Kram o tass/Lena& Maya
Attans lillebror det hade kunnat gå alldeles på tok, tur att matten fick tag på honom. Du har det inte lätt som ska hålla reda på den där smitaren, förstår att du har fulla häcken. Först fick du inte sova för fridstöraren som kom på natten och krånglade. Sen får lillebror tokspel, när ska du få lugn och ro, för även om du nu är storebror så förstår jag att du saknar din storebror väldans mycket. Jag har ju oxå en storebror och idag fyller han moppe, om han varit tvåbening förstås. Synd att han inte får köra såna tingestar för då hade han och jag kunnat ta en åktur, hihi.
Taxpussar.
Hej Hillman! Skönt att höra att du förstår mig. Vill be dig hälsa och gratta din storebror Illerson på 15-årsdagen. Synd att han inte får börja köra moppe, för då kunde ni ha kört ner hit och hälsat på oss.
Tassekram från Triton med lillebror Artemis