Veckans Triton om pippis & möss

Så är då ordningen återställd, matte hemma igen och arbetsmaskinen på plats. Och ni må tro att jag mår betydligt bättre nu än jag gjorde förra helgen!

Jag vet att man inte ska ropa hej…, men jag kan ändå inte låta bli. För efter två dagar med dropp på djursjukhuset, ser storebror Nisse ut att vara på väg tillbaka igen.

Problemet är bara att inte ens veterinären kunnat hitta orsaken till att storebror Nisse blev så akut sjuk att han varken förmådde äta eller dricka. Han har ju lite försvagade njurar, så både matte och veterinären trodde förstås att det var där problemet satt.

Men proverna visade värdena var så gott som oförändrade, och att det alltså inte kunde vara det som låg bakom att han blivit så sjuk. Nu är han i alla fall hemma igen som konvalescent, och ser helt annorlunda ut än för en vecka sedan.

Förutom sin blodtrycksmedicin får han nu en liten vit tablett med nåt som heter kortison varje morgon. Det sägs hjälpa mot det mesta, och storebror Nisse har då blivit mycket duktigare att äta.

I dag har han varit ut en liten sväng för första gången efter sjukhusvistelsen, och nu är det bara att hålla tummarna för att det fortsätter gå åt rätt håll. Lillebror Artemis och jag turas om att ligga bredvid honom på fårskinnet, som är han favoritplats.

Jag måste också berätta att jag varit ordentligt på hugget nu i slutet av veckan och lyckats med det ena konststycket efter det andra. I torsdags gömde jag mig under kaprifolkvistarna uppe på farstukvisttaket och lyckades faktiskt ta en lillpippis som var lite seg i kylan.

Den stoppade jag in under min mjuka päls så att matte inte skulle se den genom fönstret. Men hon förstod direkt att det var nåt lurt, då jag satt hopkurad som en rund boll i kaprifolen på taket och inte rörde en fena.

Så matte sprang ut och petade mig lite försiktigt på svansen som hängde ner med ridpiskan vi brukar leka med. Det irriterade mig så att jag tappade koncentrationen på lillpippisen och reste mig.

Den smet i väg fortare än kvickt, för jag hade ju inte gjort den illa utan bara gömt den och värmt den lite i kylan. Och det var kallt som tusan, så den var säkert tacksam för det!

Senare på kvällen när jag var ute i mörkret gjorde jag världens upptäckt vid uthuset. Bakom en rödmålad skiva som står upprätt mot väggen gömde sig en liten mus.

Den var säkert där för att äta frön och nötter som lillpippis tappat, och jag blev alldeles till mig då jag bara sett en sån en enda gång förut. Men jag kunde inte komma åt den där bakom, utan vi sprang och lekte kurragömma med varann.

Det fick nu matte se och kom ut och lyste med ficklampan. Och när hon upptäckte den lilla livrädda musen, som satt paralyserad och tittade på henne, plockade hon helt sonika in mig och lät den smita iväg.

Matte klarade bara inte av att se den lilla stackaren sitta ensam där och inte våga sig fram, med mig springande fram och tillbaka mellan utgångarna. Jag tog det med ro för det går väl fler tåg, och jag hade ju ändå bara tänkt leka med den.

Så lever livet här hemma just nu, och julen närmar sig med stormsteg. Klart jag ska skriva önskelista till tomten, fast jag just nu bara vill att storebror Nisse ska krya på sig ordenligt.

Och så önskar jag förstås att lillebror Artemis får en stor badbalja att sätta i badkaret, så han kan fortsätta sin vattenlek utan att vi andra behöver trampa vatten hela tiden.

Tassekram från sibiren Triton 58 veckor ung och 6 5oo gram tung