Tänk att några pyttesmå tabletter och en liten spruta kan göra så mycket nytta. Jag tänker på storebror Nisse, som nu äntligen börjar få ner sitt blodtryck tack vare medicinen.
I onsdags var han dessutom tillbaka till sin veterinär och fick en dunderspruta, som gjorde underverk med honom. Så nu är han på väg bli lik sig, som han var när jag kom i början av året.
Och tur är väl det! För klockan sju i morse var han tvungen att komma ut och hjälpa mig att bli av med en påstridig svart katt som absolut skulle in på gården.
Det räckte med att ha fick se storebror Nisse, så gick luften ur honom. Han pyste iväg med svansen mellan benen och lär knappast komma tillbaka i första taget.
Jag kan försvara mig. Men det var ändå lite otäckt att vara ensam ute, med lillebror Artemis, när den här morgonsura ”svartingen” dök upp.. För han lät fruktansvärt illa, innan storebror Nisse tog över, och körde iväg honom, utan att ens repa behöva repa humör.
Om ni undrar vad vi gjorde ute så tidigt innan det ljusnat, så har det att göra med den där vinterpälsen jag kämpar med att få klar i tid. Så oavsett minusgrader väcker jag hela huset runt halv sex på morgonen, genom att med framtassarna försöka tränga mig igenom spjälorna på rullgardinen.
Jag vet att det är så jobbigt att lyssna på, att ingen står ut med att ha mig vevande på det viset i fönstret nån längre stund. I stället kommer husse i full fart och öppnar, så att jag kan hoppa ut på farstukvisttaket. Där sitter jag sedan och väntar på att fåglarna ska vakna och samlas på gården för att få mat.
Det är rätt häftigt, för de kommer från alla håll och är i alla storlekar. De gula, som kallas talgoxar, och de lite mindre med blått på huvudet, som heter blåmesar, är nästan lika morgonpigga som jag. De kommer långt före alla andra, och vill helst ha fågelnötter i stället för talgbollar och frön.
Sist kommer de små grå sparvilarna, som är flest, och så några storpippis, som är mattes kompisar och liksom hör till familjen. Det ger liv åt gården och spänning att vara ute och skåda ,fast det nästan blir för mycket av det goda ibland.
För som det ser ut i dag är det ingen annan i kvarteret, som börjat mata lillpippis än. Men det är hög tid om de små liven ska veta var de ska hålla till i vinter.
Och börjar man mata pippisarna måste man hålla på alla dagar ända fram tills det blir soligt och varmt igen. Annars blir de lurade, får slita ont och kan frysa ihjäl!
Det är matte som bett mig skriva och påminna om det, eftersom hon själv inte kan göra det i bloggen, som är en husdjursblogg.
Men hon har ju mig, och jag är ett husdjur, så då löser det sig i alla fall!
Tassekram från sibiren Triton 51 veckor ung och 6 200 gram tung
Hej Triton,Nisse och Artemis..här kommer ett beundrarbrev från en snygg svart kattflicka..jag tittar på er varje vecka och ni är sååå tjusiga ! Ville bara tala om att jag har också pippisar i min trädgård jag brukar vakta dom ibland ..men då blir dom så blyga, så att dom gömmer sig en stund jag förstår inte det , jag som är så stilig. Nåväl min matte brukar hjälpa mig att knäppa på datorn så jag kan titta på er och gotta mig en stund.
Mjau o snuffeluff från Tizzy i Hedemora.
Sicken tur att brorsan blev bättre så du får hjälp med att passa gården. Det kan vara en slitig syssla, här har vi inte så många djur som behöver motas bort, tack och lov. Fast här vandrar ett djur sent på kvällen och startar utebelysningen, än har inte matte lyckats få syn på det men jag vet vem som är här och strövar, fast det är min lilla hemlis.
Du får ha det så bra med lillebror och storebror, se nu till att få hjälp med bortmotningen av inkräktare. Kanske skulle du behöva ha en tax till hjälp, för det är något som vi är väldans bra på.
Taxkramisar.