Det är höst, och historien upprepar sig. Trädgården ska städas och säckarna fyllas med ledsna blommor, torra kvistar och prasslande löv i höstens allafärger.
Historien upprepar sig alltså från i våras, och det är fortfarande lika spännande att hjälpa husse röja i trädgården. Skillnaden är bara den att jag mest får nöja mig med att titta på, medan lillebror Artemis härjar som bäst i säckarna som ska till tippen.
Men jag minns ju hur uppspelt jag själv blev av krattandet och säckarna som fylldes med allt spännande som gömt sig under snön. Snön som jag älskade, och som liten ”snöleopard” pulsade mig fram genom under vintern.
Så därför kände jag den här första soliga höst-städar-dan att det var bäst att låta lillebror hållas och bara busa lite med honom. Och mycket riktigt blev han så upphiad att ännu en historia upprepade sig!
Lillebror for nämligen runt i så´n fart att han började klättra på staketet. Och trots klippta klor stod han plötsligt högst upp på nocken, beredd att fortsätta upp på redskapsskjulets tak om inte husse fångat in honom.
Resten av förmiddagen handlade om hur staketet utåt skulle kunna säkras. Den sidan som jag klättrade över på, innan jag var till veterinären, har husse fiffigt säkrat med ribbor, som man slår huvet i man kommer upp.
Lillebror Artemis valde därför den högsta sidan, där staketet dessutom är jättelångt och inte kan säkras på samma sätt. Men husse fick den genialiska idén att
spänna upp takfotsnät på staketet. Det lutar lite neråt inåt, och det verkar funka som stopp.
För när lillebror kikar upp och ser det där nätet, lugnar han ner sig och kommer av sig i tokfnattet. Så peppar, peppar!!! Den här första veckan har det i alla fall fungerat.
Häromkvällen såg och hörde jag på tv berättas om flygande hundar. Det har säkert ni också hört talas om, men flygande katter är något nytt för mig.
En så´n har jag i alla fall hemma här, sedan lillebror Artemis börjat pröva sina ”vingar”. Han har ju fortfarande inte lärt sig klättra ner från farstukvisttaket, men han har lärt sig flyga ner helt suveränt.
Det har nu hänt flera gånger, när ingen varit uppe och släppt in honom genom sovrumsfönstret. Då bara tassar han längst ut på taket, flyger snett framåt och landar perfekt mellan blomkrukorna på gräsmattan.
Måste erkänna att jag faktiskt är lite imponerad av hans luftfärder. För de är nu av helt annan klass, än den där första gången han ”drattade” ner och stjälpte möblemanget nedanför.
Så vem vet, jag kanske också ska börja flyga. Men det är förstås inte riktigt min stil, så jag fortsätter nog att glida ner genom kaprifolen med huvudet först på mitt alldeles eget sätt.
Tassekram från sibiren Triton 48 veckor ung och 6 000 gram tung
Äntligen ” Triton-dagen ”, som jag numera kallar söndagen. Längtar hela veckan tills jag får läsa om allt som har hänt och njuta av alla fina bilder.
Jag ska tala om för dej Triton, att jag har ingen misse nu, men jag har en ekorre som heter Evert och honom får jag klappa och han är så mjuk och go.
Hoppas att Nisse har kryat på sej!
Va häftiga ni är som hänger med i allt som eran matte och husse gör. Fast fräsigast tycker nog vi att flygaren är som helt oförskräckt kastar sig ut från verandataket, hihi. Han verkar vara en kille med drag i, fast det kan bli för mycket av de,t så vi skulle nog inte orka med en sån lillebror. Nu tycker vi lite synd om dig och din storebror, för det är nog rätt så jobbigt att se efter ett småsyskon som bara hittar på så mycket farliga busigheter.
Taxkramisar.
yo soy deprimida …
DingoDogg