Minns ni den där lördagsförmiddagen i vintras när jag för första gången klättrade upp på farstukvistens tak. Då när husse och matte sprang som dårar runt kvarteret och ropade efter mig, medan jag satt där uppe och tittade på dem.
Den här veckan har den där lördagsförmiddagen gått i repris. För häromdan var det lillebror Artemis tur, att svinga sig upp i kaprifolen och ta taket i besittning. Första gången tillsammans med mig, men sen ensam gång på gång på gång…
Till att börja med hade han också samma problem att hoppa in genom sovrumsfönstret som jag hade då. Så matte fick klättra ut gång på gång och hämta honom, när han ville in.
Till slut försökte hon sig på att fira ner transportburen som ”hiss” i stället, och det tyckte lillebror Artemis förstås var jättekul. Knappt hann han ”skrika” att han ville in, och matte hämta upp honom i ”hissen” förrän han störtade nerför trappan i hallen från andra våningen, ut på farstukvisten och upp på taket igen!!!
Och matte ställde tålmodigt upp. Bara så att han inte skulle bli rädd och känna sig utstängd, då han inte kunde hoppa så högt att han tog sig in genom fönstret. Men se där bedrog hon sig! För när det kom en helikopter, hoppade lillebror bara in genom sovrumsfönstret, som om det var den enklaste sak i världen.
Det är bara det att han tycker att det är mycket roligare att åka ”hiss”. Och där känner jag igen mig lite, för så där försöker jag också lura husse och matte på olika sätt för att få som jag vill.
Faktiskt börjar jag tycka att lillebror är mer och mer en kopia av mig själv. Kolla bara bilden på mig som liten på taket och den på lillebror Artemis på samma ställe. Det är inte mycket, annat än färgen, som skiljer, och han hittar på precis samma bus som jag gjorde för ett halvår sen.
Det känns nästan lite ruskigt, men jag tröstar mig med att det förmodligen beror på att vi har samma pappa. Och det kan ingen ta miste på, då lillebror börjar få precis likadana tofsar bakom öronen som jag har.
Fast lillebror är lite senare i utvecklingen än jag var, och ligger också ett par hekto efter mig i vikt, jämfört med när jag var 17 veckor. Men det är jag bara tacksam för, då han älskar att busa och redan hoppar på mig och låter så där ”magstarkt” som jag berättade om förut.
Men annars är han faktiskt jättegullig och mellan varven den vänaste lilla varelse som finns på den här jorden. Och det hoppas jag att han fortsätter vara, för jag vill då rakt inte att han ska bli lika ”bufflig” som jag var, innan jag var till veterinären och blev snäll och rar.
Och skulle det vara så att lillebror börjar studsa upp sig mot storebror Nisse och mig mig framöver. Ja, då blir det väl veterinären för honom med vad tiden lider.
Men den tiden – den sorgen. Än är han ju bara en liten kattunge. Och såna måste man ju förlåta, vad de än ställer till med. De vet ju inte bättre, men det gör jag!
Tassekram från sibiren Triton 42 veckor ung och 5 500 gram tung
JAG MÅSTE FÅ ERKÄNNA ,
– att Mattes artiklar är helt fantastiska,
som kan personifiera – dessa tre pojkar:
NISSE- Kungen
Triton- General
Artemis- Prins
Mitt TACK för alla artiklar och sköna bilder !
Ni är helt fantastiska katter. Vad fina ni är.
Visst är det fräsigt när man upptäcker att ens kopia gör samma saker, nästan som att se sig i spegeln. Nu är det några år sen vi var så där busiga, fast det händer fortfarande i alla fall enligt matte. Vi förstår inte hur ni kan klättra upp på verandataket, för något så vidlyftigt har vi aldrig sysslat med, fast vi har inga klätterfötter förstås.
Taxkramisar från två brorsor.