Veckans Triton om livet då och nu

Hurra! Det räckte med att matte klippte klorna på lillebror Artemis, för att han skulle sluta klättra upp på staketet. Och tur var väl det så himla kvavt som det har varit den senaste veckan.

Det hade ju varit fruktansvärt om lillebror fått utegångsförbud och dörren måste vara stängd i den här hettan. I stället har vi kunnat ligga och slappa ute på svala stenplattor i skuggan hela dagarna. För att sen sätta lite fart frampå kvällskvisten.

I veckans tropiska värme har jag äntligen haft tid att tänka efter och filosofera lite över livet. För mycket har ju förändrats sen lillebror Artemis kom, och jag känner nu att jag nog hade alldeles för  bråttom att bli stor.

Jag längtar lite tillbaka, och vill nästan bli liten igen, när jag ser hur lillebror nu får att det där kattunge-goset som jag fick av matte förut. Som när jag tittar i smyg och ser hur han kryper ner i mattes armhåla och ligger och knattrar ljudligt medan han ”snuttar” och tramp-ili-trampar med framtassarna.

Eller när lillebror piper och titta så där längtansfullt på matte och hon kommer med gose-sprutan fylld med lenaste paté. Jag riktigt ser hur han myser då och minns hur gott jag mådde, när matte pysslade om mig på det där sättet.

Jag får väl lov att erkänna att matte såg mina ”hungrande” ögon häromdan,
när lillebror satt och ”snuttade” på gose-sprutan. Så nu har jag fått börja vara med och suga på den igen. Och jag skäms inte att berätta att att det smakar helt gudomligt, fast det bara är kattungemat upp till  fyra månaders ålder i den.

Jag tror nog att det räcker med det, plus att jag får en sån där riktigt grabbig kramstund med matte i tv-soffan då och då, för att jag ska klara av att fortsätta vara mellanbror. Och klara av det utan att längta tillbaka och vara avundsjuk på lillebror!

För jag har ju så mycket annat, som lillebror är för liten för än. Framför allt har jag skogen som är det bästa jag vet, och där jag verkligen växer och trivs med livet. En riktig skogsmulle har jag blivit, och är inte rädd för nånting där ute!

Och så kan jag ju med gott samvete lämna lillebror Artemis hemma hos storebror Nisse, som trivs bäst hemmavid och är lillebrors stora trygghet. Storebror Nisse är både störst och bäst, och håller stenkoll på lillebror när jag är borta och koll på oss båda när jag är hemma.

Inget vi småbröder gör går hans skarpa blick förbi, och ingen som inte hör hemma här slipper fram, där han ligger i skuggan på  favoritbänken med utsikt över hela trädgården. Jag vill lova att det känns tryggt att ha en storebror Nisse att förlita sig på, när augustimörkret lägger sig och massor av faror lurar utanför grinden.

Tassekram från sibiren Triton 41 veckor ung och 5 500 gram tung