Stämningen är trolsk djupt inne i mörka skogen ovanför Stångtjärn. Här det rofyllt att stilla sitta och meditera med ögonen på allt spännande som rör sig och öronen fyllda av mystiska ljud.
Högt uppe på stenen har jag koll en bra bit runt omkring mig.
Nere i grönskan går det bra att gömma sig om det skulle behövas.
Det sägs att sjön suger, och det gör sannerligen skogen också. Väl hemma igen äter jag en skrovmål innan jag somnar så här gott i mattes hand.
Nu har jag nånting häftigt att berätta. Jag är på väg att bli skogkatt. Men inte en sån där norsk en, då jag fortarande är sibir, utan mer typ lodjur, snöleopard och sibirisk tiger.
Mina försök att klättra över eller gräva mig under staketet förrförra veckan, har nämligen lett till att jag inte längre får vara ensam ute på gården. Duger fortfarande inte att jag hela veckan försökt visa att jag inte alls vill rymma utan bara jaga flugor och lillpippis också på andra sidan.
Men nog om det. Jag fick i alla fall inte utegångsförbud, som jag befarade förra söndan. I stället har jag fått börja åka ”storbil” med husse och matte till Stångtjärn och gå ut på spännande upptäcktsfärder i skogen.
Det är grejer det vill jag lova! Skogen är full med jättehöga träd och pippisar som kryper på stammarna att hålla koll på. Där känner jag mig verkligen hemma, och vill tipsa alla kattkompisar i min ålder om att ta husse och matte med ut i skogen.
Enda problemet är alla hundar, som dyker upp från ingenstans och ofta inte ens är kopplade. De är lite otäcka att möta, så då får matte stoppa mig innanför jackan och gömma mig tills de försvunnit.
Självklart vore det bra mycket roligare att möta trevliga kattkompisar i skogen. Men hittills har vi inte träffat på en enda en, så det är därför jag vill tipsa om hur vrålskönt det är i skogen.
Vi katter har ju samma rätt som hundarna att smyga omkirng där, och vore vi fler kunde vi kanske hjälpas åt sätta jyckarna på plats. Jag hoppas förstås också möta några snälla vovvar, som gillar mig, så vi får hälsa på och bekanta oss med varann.
Men hittills har de allihop skällt så fruktansvärt på mig som om de aldrig sett en katt förut. Det hatr gjot mig alldeles förskräckt, men avskräcker mig inte från skogen, som på bara en vecka blivit mitt favoritställe.
Och så får jag ju åka storbil med husse dit och sitta i mattes knä och kolla allt runt omkring. Det tycker jag är toppen, och hoppar själv in i bilen så fort husse öppnar dörren.
Ute är jag däremot jätterädd för bilar, men inne i bilen är det inga problem. Då sitter jag och sträcker på mig som en lemur, för att se allting som rör sig, och känner mig alldeles trygg i mattes knä med husse vid ratten!
Nu hinner jag inte mer idag, för skogen väntar. Och om ni klickar på bilden får ni se fler från Stångtjärn och slutligen hur jag ser ut när jag kommer hem. För som ni förstår tar det på en liten ryss att vara skogkatt!
Tassekram från sibiren Triton 24 veckor ung och 4 300 gram tung
Synd bara att det inte är några fler katter ute.