Kottelådan är bästa solplatsen på hela gården när snön äntligen smält fram den från under snön. Här är det perfekt att vila ut efter dagens hårda jobb högt och lågt.
Kul att jobba från är den höga trappstegen, men så här oskyldigt sitter jag inte hela tiden.
Hu då så högt och farligt dold inne i klematisen vid sidan av farstukvisttaket ligger jag och väntar på fåglarna.
Jag jagar påskfjädrarna för att matte hänger ut dem när hon skall försöka att lura in mig från taket.
En svala gör ingen sommar, men en fluga kan rädda en vårdag. Det märkte jag i går när kottehuset smält fram så pass ur snön att jag kunde ha det som sittplats i solen.
Det hade jag väntat på i flera dar och tänkte sitta i lugn och ro och njuta av vårvädret. Men så fort jag slagit mig ner dök en nyvaken fluga ljudlöst upp på staketet alldeles ovanför mig.
Det var den finaste, blå/svart blänkande fluga jag nånsin sett, och den flyttade sig bara mellan olika ställen på det solvarma planket bakom mig. Jag blev så fascinerad att jag bara hade ögon för flugan, som var en jätte jämfört med de pyttesmå blomflugor jag jagat inomhus förut.
Innan dess hade jag hjälpt husse att städa ur hängrännorna på uthuset från en hög trappstege. Det passade mig utmärkt i vårvädret, då jag fick sitta på översta trappsteget och och återuppliva den där svindlande härliga höjdlyckan igen.
” Oj, oj, oj” suckade han, när han i sista stund greppade mig på väg upp på uthustaket. Jag lovar det finns ingen hejd på vad jag kan ta mig för som det känns i dag. Jag ser inga svårigheter – bara möjligheter!!!
Höjdlyckan hade jag förstås redan hunnit uppleva i soluppgången vid åttasnåret på morgonen, då jag tog dagens första tur upp på det beryktade farstukvisttaket. Dit har jag svingat mig både två och tre gånger varje dag den här veckan för att njuta av utsikten.
Och inte nog med det, jag har också hittat på ett bra sätt att dölja mig för fåglarna inne i kaprifolen vid sidan om taket. Där svävar jag fritt i luften på bara några grenar medan matte står förtvivlad i fönstret på andra våningen och suckar ”oj, oj, oj”!
Inte behöver jag heller nu längre nån hjälp för att ta mig in genom sängkammarfönstret. På bara ett par dar hade jag måttat in öppningen perfekt och kommer nu flygande som en ”kanonkanula” in genom fönstret.
”Takmonstret ”är det senaste i raden rara smeknamn jag fått under mina två första månader hos husse, matte och storebror Nisse på Elsborg. Och det var säkert tur att jag kom hit och fick lite fart på den här annars alltför lugna familjen.
Jag har hört matte säga att hon och husse blivit 10 år yngre sen jag kom! Men det tar lite tid att få dem med på noterna när jag svingar mig upp i skyn.
Till och med storebror suckar ”oj, oj oj” på sitt sätt när jag anfaller bakifrån. Men så fort han klämt ner mig i backen, börjar han slicka mig lika snällt som han gjorde när jag var liten.
Och det känns fortfarande lika skönt!!!
Tassekram från sibiren Triton 22 veckor ung och 4 000 gram tung
(Klicka på bilden så kommer fler och så får du veta varför jag jagade påskfjädrar på taket i går.)