Tofsar på öronen och tofsar i öronen är det många som har, men men tofsar, som den som sticker fram i ljuset till höger bakom vänster öra, har nästan bara pappa och jag.
Här syns tofsen bakom höger öra tydligt till vänster mot den röda bakgrunden, och visst gör den väl att jag ser lite extra mysig ut.
Så här har jag gått på upptäcktsfärd hela veckan och hittat mängder av stora blomkrukor, som tinat fram i solen med massor av spännande dofter som jag aldrig känt förut.
Har ni sett de lustiga ljusa tofsarna som jag bakom öronen? De har jag efter pappa, och han är den enda jag vet att har såna! Så det känns lite speciellt, och jag är faktiskt lite mallig över de där tofsarna.
Dessutom tyckte matte att det passade så bra med ett par extra tofsar när jag skulle flytta till Dalarna. För här har ju de stora pojkarna knätofsar på byxorna, så jag smälte liksom in och kände mig som mas direkt med mina tofsar.
Som sagt har matte har alltså också varit lite väldigt förtjust i mina tofsar fram till nu. Men efter den här veckan kallar hon dem bara bustofsar, för att de står rakt ut när när det spritter i kroppen och blir så där helvild.
Då fullkomligt flyger jag fram, och studsar på alla fyra rakt upp i luften, om husse, matte eller storebror Nisse försöker hejda mig. Det har hänt flera gånger den här veckan, och jag har redan varit upp på staketet och skrämt slag mina närmaste två gånger.
Till och med storebror Nisse har fått nog och börjat tröttna ur på mig den här veckan. Det säger allt, då han är världens snällaste storebror och har lärt mig allt jag kan sen jag kom hit.
Men jag kan ju bara inte låta bli att hoppa på honom bakifrån i tid och otid. Kan inte hejda mig fast jag vet att han blir ledsen på mig. Då klämmer han visserligen ner mig på rygg, men börjar sen slicka mig så där tryggt och gott som han alltid gjort. Det är sånt som kallas kärlek!
När jag passerar gränsen händer det till och med att storebror Nisse fräser till åt mig. Men det är han så ovan att göra, så han blir mest rädd själv. Och jag slår förstås dövörat till, för vet ju att han älskar mig och tycker att jag är världens bästa lillebror.
Och själv förstår jag egentligen ingenting det är som händer med mig! För jag är ju fortfarande samma ljuvliga lilla gullklimp, om än dubbelt så stor, som när jag kom.
De kloka säger att buslivet, och att testa gränserna, hör till och är en del av utvecklingen. Jag hoppas de har rätt, för mellan varven är jag ju precis lika liten och naggande god som förut.
Och jag vet alldels, alldeles säkert att husse, matte och storebror Nisse tycker att jag är det absolut bästa som hänt dem!
Tassekram från sibiren Triton 20 veckor ung och 3 600 gram tung
(Klicka på bilden så kommer det fler.)