Segern är min känns det liksom när jag äntligen lyckats tränga genom de täta snåriga grenknotorna och nått ända upp på karaganens allra högsta topp.
Mitt lopp i den meterdjupa snön började bra, men min varma mage fungerade som dunderklister och jag blev bara tung och trög till slut.
Så kom då äntligen solstolarna fram, och jag kunde njuta av solen ute på gården, som jag förut bara kunnat göra på fönsterbänken inne i stugvärmen.
Vilken vecka! Jag har både besegrat karaganen och pulsat i meterdjup snö, innan jag avslutade med att bara njuta i solstolen. Det låter kanske inte så storslaget i era öron, men för lilla mig är det det häftigaste jag varit med om.
Karaganen är nu kanske inte mer än någon meter hög. Men det är en sån där av hängtyp med grenar som växer neråt. Då kan ni tänka er hur jag har fått ”tvindla” mig uppför stammen, och genom hela grenverket, för att komma upp kunna balancera på knotorna i kronan.
Men vilken lycka att stå där och stila för småfåglarna! Även om det var rätt så vingligt och gällde att sätta tassarna rätt och klösa fast sig ordentlig för att inte halka ner.
I dag har ni förstås, precis som jag, kollat Vasaloppet på tv. Jag körde mitt eget lopp häromdan, när jag forcerade snövallen och slängde mig rakt ut i den mjuka meterhöga snön på gården.
Där pulsade jag mig fram, genom att gå på hasorna och magen, för att inte försvinna med huvud och ner allt i djupet. I början hade jag bra glid, men sen verkade det som om jag vallat fel, då det bara bara gick tyngre och tyngre.
Förklaringen kom när jag gick mål med ett halvt kilo snö i fastfrusen i pälsen. Jag hade tydligen varit alldeles för varm på lilla magen, så snön blivit kram och sugit sig fast och bildat ett tjockare och tjockare täcke.
Tur att det finns varma golv, då snön inte gick att få loss utomhus. Men väl inne i värmen tog det bara en liten stund, innan minnet av mitt lopp bara var en stor blöt pöl. Fast kul var det så länge det varade!
Men när solen i slutet av veckan började värma, och solstolarna kom fram, visste jag precis hur det skulle vara. Både fredag och lördag förmiddag låg jag bara där och njöt av de varma strålarna, och hörde sägas att våren är på väg.
Vad nu det är för nånting, vet förstås inte jag, som väntar med spänning på att möta min första vår. Men jag råder i all välmening er alla, att redan nu gå ut och njuta i solen. Den är bara så skön att jag inte ens orkar bry mig om småfåglarna längre.
Tassekram från sibiren Triton 18 veckor ung och 3 200 gram tung
(Klicka på bilden så får du se mig pulsa i snön och hur skönt jag har det i solstolen.)