Nedersta hyllan på klätterträdet, en dryg meter över snön, är än så länge det perfekta stället för mig att sitta ostörd och filosofera på.
Betydligt mer vaken och på hugget är jag på trappräcket, där fåglarna kvittrar, flaxar och far och det inte är lugnt en endaste sekund.
Nu vet jag precis hur det är att vara kändis. Det är så stort att det är lätt att tappa bort sig själv! Fast himla kul förstås att möta alla ”beundrare” glatt hälsande med svansen i vädret.
Hela veckan har jag haft ”mottagning” här hemma och fått massor med godis och presenter. Själv förstår jag inte hur alla snälla människor som dyker upp kan komma för att träffa mig. Men jag börjar tro att det beror på att jag är en liten sibir!
Mest spännande är förstås alla skor och ryggsäckar, som mina nya vänner knyter av sig i hallen. De kollar jag genom och blir alldeles till mig om jag känner lukten av nånting som kallas hund. Vet inte riktigt vad det är, men väntar med spänning på att få träffa min första framöver.
För att smälta alla nya intryck har jag annars suttit mycket ute och filosoferat på nedersta hyllan i klätterträdet den här veckan. Men där kommer jag inte att sitta så länge till! För det spritter i bakbenen och jag har högtflygande planer, som jag hoppas kunna förverkliga de närmaste dagarna.
Måste väl också erkänna att alla nya intryck i veckan gjort att lilla jag blivit lite extra ”mattig” och trampig om nätterna på slutet. Så nu är matte grymt snyggt tatuerad på både hals och bröst av mina mjuka sylvassa tassar.
Men det har varit nödvändigt och gjort mig innerligen gott. För jag växer visserligen så det knakar utanpå, men är fortfarande bara en liten kattunge inombords!
Tassekram från Triton 17 veckor ung och 3 000 gram tung
ps. Klicka på mig på bilden så hittar du snart en till. ds.