Månad: januari 2016

 

Oo-hoo…, oo-hoo…, oo-hoo… I timmar hör vi berguven sitta högt uppflugen på kyrktornets förgyllda kors och ropa ut sitt budskap. Allt medan vi bröder sitter som tända ljus under tak på farstukvisten och lyssnar till hans mäktiga låt.

Just att den sitter så högt, gör att den hörs hit, och det är precis tio sekunder mellan varje hoande. Rena spöksymfonin i skymningen, men väldigt spännande när vi nu vet att den sitter där och håller koll på hela vår stad!

 

Om berguven och dess hoande från Kristine kyrkas torn har det mesta handlat om även den här veckan. Det är nämligen ytterst ovanligt, och väldigt stort, att ha en berguv som håller gratis kyrkokonsert för publik kväll efter kväll.

”Mini-Vinnie” är både nyfiken och rädd. Med stora ögon tittar han bort mot kyrktaket där hoandet kommer ifrån. Men så blir han plötsligt jätterädd för något oförklarligt! Duckar snabbt, gömmer sig och kikar fram i hålen på staketet runt farstukvisten.  

 

Han vill se men inte synas, och det visar att han är en klok liten parvel! Där på bänken bakom honom ligger jag som trygghet och håller koll på att han inte sticker iväg ut i mörkret. För uven har inga problem att t en kanin…

Vågar inte tänka tanken ut, och därför hjälper matte mig att hålla koll på ”Mini-Vinnie! Han är ju så gullig, lydig och duktig att vi inte kan stänga inne honom när vi är ute. Så vi får alla hjälpas åt, och  se till att också han också får vara med och uppleva spänningen.

”Mini-Vinnie” har inte sett berguven än, men det har vi andra tre. Vi får också fortlöpande värdefulla rapporter på nätet om var den befinner sig! Allt för att vi ska kunna dra hemåt mot grinden om vi är ute och tassar omkring när den flyger över oss.

Med det hoppas jag ni förstår hur stort det här med berguven är!!! I gruvan finns också en berguvkamera, och till den en facebookgrupp som heter Berguvskameran i Falu Gruva. Den kan du som är intresserad gå med i om du vill se och veta mer om hur det går.

 

Allas vår förhoppning är att att uven på kyrktornet lyckas ropa till sig en partner, och att de bildar par och bosätter sig i gruvan. Så har det gamla paret som försvann levt i decennier och aldrig visat sig på taken här nere i centrum.

Tills det lugnat ner sig har vi i alla fall dagarna fria, och broder Artemis möjlighet att busa av sig i snön. Synd nog har värmen tärt hårt på den vita varan på slutet, men dagens ymniga snöfall räddade täcket och fick honom att göra djupdykningar av lycka!

Måste sluta med att berätta att i skrivande stund hoar uven för fullt från det gyllene korset på kyrktornet som vi skymtar en bit bort. Där har han hållit konsert i snart två timmar, och i den klara kvällen med fem minusgrader lär ropen höras på flera kilometers håll!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

Nu ser jag ljuset igen, men i mitten av veckan var jag grymt nära att klappa igenom! ”Vinterdeppen” hade satt klorna i mig, och jag var så illa däran att matte funderade på att ta mig till veterinären.

Snudd på apatisk, men laddad som ett krutpaket med överskottsenergi, klarade jag inte av att sova bort de svinkalla dagarna längre.

 

 

Jag brukar inte bry mig om att det blir tillfälligt svinkallt. Men när jag inte såg något slut på eländet, fast goa snön låg utanför fönstret och väntade på mig, gav jag upp och bröt ihop.

Småbröderna har inte riktigt samma behov av att vara ute varje dag. De kan busa som dårar här inne, medan jag bara suckar och drar mig undan till favoritplatsen på övervåningen!

 

 

Jag har nämligen ett grymt behov av att få rusta av mig och bli så där busig så det riktigt spritter i kroppen. Men jag är för stor och klumpig, och det är för trångt och tråkigt inomhus.

Jag måste ut i det fria och köra mitt race för att inte exploderna! Och det funkar inte i 25-gradig kyla, hur mycket härdigt sibirblod jag än har i ådrorna.

 

 

Men så kom då den där förlösande fredagskvällen och räddade mig!!! Även Artemis blev överlycklig då kvicksilverpelaren klättrade uppåt och närmade sig behaglig utetemperatur.

Medicinen var levererad och det vara bara att tassa ut och njuta både länge och väl i friska luften. I elfte timmen vill jag lova, då jag allvarligt börjat fastna i ”vinterdeppens” klor.

 

 

Men säg den lycka som varar…  Efter att ha varit lugnt ett tag, har nu rena uvhysterin brutit ut här i stan. Två nya berguvar har siktats vid Falu gruva och verkar vara på väg att bosätta sig där.

Varje kväll den här veckan har den ene av dem suttit på guldkorset överst på tornet i Kristine kyrka och hoat flera timmar i sträck. Och förstås lockat storpublik på torget nedanför.

 

 

Och visst är de stora fåglarna, med sin krokiga näbb sina vassa klor, mäktiga så det förslår. Det ruggiga är bara att vi bor, och har vår gård, mitt emellan kyrkan och gruvan.

Så knappt har jag tagit mig ur ”vinterdeppens” klor, förrän faran blivit stor att fastna i berguvens klor. Hu då vilken rysare!!! Just nu är verkligheten vassare än den tuffaste film!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

Vad är vi bröder egentligen för ”coolingar”? Ja, det kan man förstås undra, och det har intresserade kattvänner runt om i landet gjort på nätet de senaste veckorna! Jätteroligt förstås, då det är lätt att bli hemmablind och tro att alla vet.

Mest är det vår kärlek till vinter och snö, som fått många att höja på ögonbrynen och undra var vi kommer från. Och jag förstår dem! Så därför vill jag i dag berätta lite mer om vilka ”coolingar” vi är och var vi har våra rötter.

 

Känner att det ligger rätt i tiden! Inte minst som kattförbundet SVERAK häromdagen konstaterade att sibirisk katt, med sina blott 15 år i Sverige, tagit sig upp på tredje plats i popularitet efter raserna ragdoll och maine coon.

Dessutom har det varit så vintrigt på slutet att köldgränsen passerats och vi mest legat inne och hela veckan. Det ger tid att filosofera, med en räv bakom örat, men är absolut inte bra för vare sig humöret eller vikten!

 

 

”Sibbestyle” kallas det när Artemis myser skönt tillbakalutad i soffan och kollar på helgens skidtävlingar och alla hästar i V75 på tv.  Just konsten att koppla av med magen i vädret och bakbenen löst hängande är typiskt för oss sibiriska katter.

Annars går vi faktiskt under smeknamnet ”tundrans skönhet” med vår tjocka vattenavstötande päls, yviga krage och svans, tillsammans med våra hårtofsar mellan tårna och kring öronen. Och så förstås är vi väldans trogna mot våra hussar och mattar.

 

 

Namnet sibirisk katt talar sitt tydliga språk om var vi har våra ryska rötter. Där har våra förfäder kunnat spåras hela 300 år tillbaka i tiden! Och fram i den bistra kylan växte med tiden en frisk och härdig ras där bara de starkaste överlevde.

Först för drygt 30 år sedan började de här intelligenta lättlärda katterna uppmärksammas igen och har efter det uppträtt som bland annat cirkuskatter i Ryssland. Men till vårt avlånga land kom de vår sibiriska ras först kring millenniumskiftet.

 

 

Och tur var väl det för annars hade vi bröder inte funnits här idag! Fast helt problemfritt har det inte varit, då det med tiden började födas en och annan unge med annorlunda teckning och ständigt blå ögon.

De här ungarna underkändes och tvingades bli en syskonras till sibirisk katt med namnet neva masquerade. Akrobaten Febus med sin typiska ”sibbestyle” är en sådan, fast han har samma pappa som ”Mini-Vinnie” som är sibirisk katt.

Människan styr och ställer så att man som katt blir nästan mörkrädd! För visst är det märkligt, att om två tvättäkta sibiriska katter får en för evigt blåögd kattunge, så blir den en neva masquerade bara för att människan bestämt att det ska vara så!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

Snö och kyla har det handlat om med besked den senaste veckan! Vi bröder är förstås jätteglada över den vita varan, och under helgen har även graderna nått behagliga höjder.

Vi har förstås varit ute i snön både dagar och kvällar, även om det varit svinkallt mellan varven. För det är nu inga problem om man bara  håller igång och inte blir sittande stilla.

 

Dessutom gäller det förstås att bara vara ute korta stunder när temperaturen kryper ner mot minus 20 grader! Så jag kan lova att husse och matte haft fullt upp som fönster- och dörrvakter åt oss fyra.

 Just det här med korta stunder i kylan är nog så viktigt att påminna om, då lär ska blir kallare igen till veckan som kommer. Då går det inte att släppa ut katten på morgonen och lämna den ute tills på kvällen.

I så fall ska katten ha tillgång till ett skyddat varmbonad hydda, där den kan tassa in för att vila och värma sig! Risken är annars stor att den förfryser öron, svansspetsar, trampdynor och tår.

 

Det är skador som flera av de övergivna katter matte hjälpt till nya hem haft när det hittats. Problem med ”kisseriet” är ett annat besvär som riskerar drabba den som tvingas ligga ute i kylan.

 

Bra att veta, om en katt har förfrusit sig, är att man inte ska gnugga på stället. Låt i stället katten värma upp sig inne i stugvärmen och gärna vila under en filt om den uppskattar det.

 

Det brukar räcka, men om katten tycks allmänt påverkad krävs förstås kontakt med veterinär. Kylan är inte att leka med och varje vår hittas ledsamt nog katter som frusit ihjäl under vintern.

Men med dörrvakt inom räckhåll är det lycka att vara ute i snön och busa och jaga allt som rör sig där under! Och i natt väntas himlen öppna sig igen, så jag längtar redan till i morgon!

Tassekram Triton, Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

God fortsättning på er govänner och hoppas ni firat in det nya året lika lugnt och trivsamt som vi. Här på Elsborg har det visserligen småputtrat från smällare mest hela tiden, men vi har tagit det med ro och hållit oss inne.

Det har givit mig tid att i tänka tillbaka och blir lite rörd som det så vackert heter. Och  det värmde hjärtat så gott att jag i dag väljer att ta er med på en liten nostalgitripp genom det gångna året!

 

Snön lät vänta på sig även då, men så småningom öppnade sig himlen och ”Mini-Vinnie” flög högt av lycka när han i januari firade sin halvårsdag med storebror Febus ute i snöyran.

De två var ett från första stund, och på ”ljugartaket” till lilla redskapsskjulet avslöjade storebror Febus många häpnadsväckande hemligheter för sin älskade ”Mini-Vinnie”.

Först i februari kom så mycket snö, att jag äntligen fick pulsa på riktigt och känna det jag kallar vinterlycka som den sibiriska katt jag är.

Ljuset återvände och solen steg ovanför hustaken, och så här härligt hade vi bröder det på pallen den första riktiga vårvinterdagen i mitten av februari.

Samma månad var det också dags för årets evenemang i Falun, som var VM på skidor och bäst firades av Febus när han visade sin kärlek till maskoten Bubo!

Vårmånaden mars kom med strålande sol och Artemis hjäpte matte sätta årets första små vivor i krukan, där de till och från blommat ända fram till jul.

Säg den glädje… Under våren fick jag tyvärr återigen känning av min tandsjukdom forl, och tvingades ta bort tre små tänder, men kunde sedan njuta som konvalescent i solen.

 

I april återvände vår efterlängtade ”Kotte” och välkomnades förstås av Febus, och alla oss andra, som väntat i veckor på att den lilla nosen skulle titta fram i ingångshålet!

 Även ”Mini-Vinnie” blev direkt stormförtjust i ”Kotte”, och visade tydligt ”rör inte min kompis” och såg till att skydda honom från alla tänkbara faror.

Det här var våren när fåglarna hade det jättejobbigt att hitta mat till sina ungar och till och med den här rara hackspetten kom i flera veckor och åt av ”lillpippis” talgbollar.

Sämre gick det när ”Mini-Vinnie” och matte smög iväg på kattutställning till Sandviken, där han gav domarna gråa hår och trots jättefin bedömning diskades för fel färg.

Värmen lät vänta på sig, och så här glad blev Artemis en dag i början av juni när sommaren plötsligt kom och väckte allting till liv i naturen.

 Midsommaren kom och firades med blomsterkransar, som är tradition här  hemma, och Artemis var mäkta stolt när han poserade för matte framför funkiorna.

Till midsommar hade matte äntligen byggt klart det nya större ”kottehuset”, som uppskattades och togs direkt i bruk av ”Kotte” och hans vänner hemma på gården.

 

Det var tider det, och vi fick vara ute nästan hela nätterna, då husse och matte ofta var på björnsafari till midnatt och vi sedan fick göra gården alldeles för oss själva.

Femårsjubileum för ”Liten öppen trädgård” firade jag sista söndagen i juli, med massor av goda vänner, men för första gången med täta skurar som skymde solen.

 

Hösten kom med mystiskt prassel som Febus försökte få koll, men mörkret gjorde det omöjligt tills vi fick se att det var ”Kotte” som kommit tillbaka för att äta upp sig inför vintern.

 

Betydligt bättre gick det på septembers kattutställning i Borlänge där Artemis och Febus blev Premier och ”Mini-Vinnie trots fel färg tog sitt första certifikat.

 

Kärleksdag med ”Mini-Vinnie” firade vi i oktober, när det lilla ”knattrande” knytet varit hos oss ett år och växt ur sin lilla röda väska som han älskade att ligga i första tiden här.

Sommaren var sen men ville i stället aldrig ta slut, och långt in i november kunde Artemis njuta av eftermiddagssolens sista strålar på favoritbänken framför uthuset.

Men mörkret smög sig på och innan jag visste ordet av var det dags att fira advent, lucia, God Jul och Gott Nytt År! I skrivande stund är vi inne på tredje dagen på 2016.

Hoppas ni haft lika trevligt som jag på nostalgitrippen i dag! Åter till verkligheten och en fin trettonhelg önskar vi här hemma er alla och hoppas att ni fortsätter titta in till oss på det nya året!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”