Månad: april 2013

Ertappad med fingrarna i syltburken! Det är så det brukar heta på finspråk. Men här hemma handlar det om att bli hittad med tassarna i blomurnan.

Och det just efter att matte matte lyckats peta ner de första kallodlade penséerna runt kryprosorna i den väntande blomurnan. Den som jag delat med rospinnarna den senaste veckan i väntan på att den skulle fyllas på med jord.

Lillebror Febus var bara ett litet knyte på två veckor i Brandalsund, när broder Artemis och jag hjälpte husse och matte att sätta blommorna i fjol. Så han är förstås helt lyrisk, över alla krukor som fylls med jord, och tror att de är till för honom att gräva i.

 

För lillebror Febus spelar det ingen roll om det bara är fluffig jord eller nyplanterade blommor med tillplattad jord i krukorna. Han gräver av hjärtans lust så blommorna byter plats, medan tassavtrycken avslöjar vem som varit framme.

Själv tar jag numera det mesta med ro, men får väl erkänna att också jag hälsat på i urnan och smakat på de späda krispiga penséerna. Men åren har lärt mig att göra det med finess och se till att inte trampa ner de små liven.

Broder Artemis som nyligen fyllt tre, och firats här hemma för det, har vi inte sett mycket av om dagarna den senaste veckan. Våren har nämligen kommit så långt att dörrarna nu står hemtrevligt på glänt både till bohuset och uthuset.

 

 

Det betyder att vi kan tassa ut och in efter behag, och uthuset är broder Artemis absoluta favoritställe. Där inne klättrar han så högt att det är stört omöjligt att hitta honom i smygen mellan yttertak och innertak.

Väl dold på hög höjd ligger han och spanar i timmar utan att avslöja var han är. Lillebror Febus håller honom troget sällskap, när han inte är nere och gräver av hjärtans lust i blomkrukorna.

Vad de såta bröderna egentligen sysslar med där upp under takåsen är det ingen av oss andra som vet. Vi kan bara gissa!

Jag misstänker att de spanar på de små husmössen, som vi vet att bor där. De varken hörs eller syns, men jobbar stenhårt! Jag minns en vinter då de snott fågeljordnötter ur husses påse och gömt massor i huvan på mattes gamla varma skogsjacka som hängde där.

 

Nu är våren här och Valborg närmar sig med majbrasa, firande och allt det brukar föra med sig. Till färgsprakande högljudd glädje för en del, men till sorg och rädsla för så många fler!

I år vågar vi i alla fall hoppas på en lugnare Valborg här i stan, då det stora firandet uppe vid Falu gruva ska ske utan fyrverkerier och smällare. Där ska i stället våreldar tändas runt Stora stöten, av hänsyn till de rara berguvarna som bor där.

Fåglarna har just häckat och är som känsligast för störningar just nu. Och då får ju alla vi andra åka snålskjuts på dem, och även vi slippa det eviga skjutandet från firandet vid gruvan.

 

Majbrasan hör Valborg till, och brasa blir det förstås också vid gruvan och på många andra håll. Rör gärna om bland kvistarna nertill innan ni tänder på. I fall att någon liten halvvaken igelkott skulle ligga kvar där.

Nästan ännu viktigare att tänka på igelkottarna är det när det gäller lövhögar och annat trädgårdsrens, som nu börjar eldas upp i många trädgårdar. Flytta alltid på dem innan de tuttas på, då  lövhögar och liknande är de populära övervintringsplatser för just igelkottar.

Våren är sen och vi väntar fortfarande på våran ”Kotte”, så varningen känns verkligen både angelägen och befogad. Jag håller  sänghalmen varm tills han kommer, och med det önskar vi alla er alla en trevlig Valborg och första maj!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Det är fortfarande någon minusgrad om nätterna, och kallt ute i snålblåsten fast solen skiner från en klarblå himmel. Men redan nu kan det snabbt bli stekhett i en bil som står parkerad på fel ställe.

Tänk på det och lämna aldrig din hund eller katt i bilen hur liten stund du än tänker vara borta! Mycket kan hända och du kan bli fördröjd, samtidigt som solen rör sig och bilen snabbt kan förvandlas till en dödsfälla i vårgasset.

Matte har semester men vill ändå påminna om det här, och då ställer jag förstås upp som spökskrivare åt henne. För jag  kände själv hur solen brände genom rutan,  när vi var ute och åkte med storbilen i helgen.

Det hade inte varit någon höjdare att bli lämnad ensam i bilen en sådan dag. Varken för mig eller någon annan lurvig kompis! Men det händer, och därför skriver jag det här.

 

 

Bra att veta är också att du får slå sönder rutan på en bil om du ser ett djur i nöd och inte hittar ägaren. Det har polisen lovat när matte frågat! Men säkrast är förstås att först försöka få dit en polis som hjälper till att få ut djuret.

Matte och jag vill också påminna om att aldrig fästa din hunds eller katts koppel, vid kroken där bak på bilen, när ni stannar för att fika. Risken finns alltid att det fastbundna djuret glöms och blir hängande efter bilen när färden går vidare.

Det här är inget nytt men tål att uppmärksammas då både hundar och katter varje år tvingas sätta livet till i onödan. Det skulle inte behöva hända om vi alla lovade varandra att aldrig lämna i och binda vid bilen.

Medan matte och jag ändå är lite vårligt allvarliga, har vi en vädjan till alla hussar och mattar som nu har en kattmamma med ungar därhemma. Skänk aldrig bort era småttingar!  Ta i stället bra betalt, och var noga när ni väljer vilka som får förtroendet att ta hand om dem.

 

 

Det är för dåligt ställt med det märker jag på alla samtal vi här hemma får om upphittade, vilsna omärkta katter. Och det samtidigt som länets katthem lägger ner ett fantastiskt arbete och så gott som alltid har fullt hus.

Vi här hemma väntar förtvivlat på att det ska bli verklighet av förslaget att alla kattungar ska id-märkas innan de lämnar sin mamma i sitt första hem. Men de som bestämmer är fega, så det går trögt och beslutet tycks dröja ännu något år.

Fast är du en sann djurvän, och har kattungar, är det förstås inget som hindrar att du redan nu id-märker dem innan de lämnas bort. Och som uppfödare vet du förstås att ingen kattunge får tas från sin mamma förrän den är minst 12 veckor.

Var noga med det även du som är på väg att skaffa katt, och ta aldrig en kattunge från någon som vill lämna bort den tidigare. Låt dig inte luras av att hundvalpen får flytta redan vid åtta veckors ålder. Kattungen ska vara minst 12 veckor, för så länge behöver den få vara hos sin alldeles egen mamma!

 

Hoppas ni inte tycker att vi varit för allvarliga i dag matte och jag. Men det är viktigt och ni kan alla bidra genom att sprida det jag skrivit vidare. Många bäckar små…

Samtidigt har det varit lite stiltje här hemma, och inte hänt så mycket att orda om. Inte annat än att jag ätit upp varenda lite blad på ros-plantorna, och att de ännu inte kommit ner i jorden.

Så vi sitter mest och håller koll på utomjordingarna, medan vi väntar på ”Kotte” och att den där riktiga vårvärmen ska infinna sig. Och i dag har det faktiskt varit riktigt skönt!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

Han föddes fredagen den 13:e och var vit som snö! Matte smälte direkt, och snart kröp det  fram att vi skulle få en lillebror Febus.

Det är historia nu. I går fyllde han ett år och blev stora pojken! Vi bröder fIrade honom dagen lång, och jag vågar lova att det blev en blöt historia!

Inte blöt i berusningssyfte, om nu någon nu skulle förledas att tro tro det. Nej, blöt för att det småregnade hela födelsedagen till långt fram på kvällen.

 

Det fick till följd att gården nästan flöt av snön som smälte i rasande fart. Så det blev till att fira på hög nivå, och hålla  till uppe på farstukvisttaket.

Det tog ettåringen med ro och ägnade timmar åt att bjuda på sig själv och leka akrobat i kaprifolen upp till taket. Där hängde han sedan,och svävade stundtals fritt i luften, som bara han kan.

Dagen var hans och vi ställde upp på honom och firade med allt som hör en födelsedag till. Så när kvällen kom var Febbe  så trött att att tassade upp till lillrummet på övervåningen och somnade på strykbrädan där.

Efter regn kommer solsken, och från gårdagens blöta vaknade  vi  i morse till en söndag i strålande sol, som snabbt hjälpte till att  torka upp på gården. Och efter en uppfriskande morgonpromenad var det äntligen dags att tjuvstarta trädgårdsarbetet.

Med hjälp av lite varmvatten lyckades husse och matte  få loss den fastfrusna favoriturnan  från övervintringsstället på skuggsidan.  Alldeles nyss kom husse sedan  hem med de första roskvistarna med några efterlängtade små blad att smaka på.

I morgon är det sagt att värmen ska komma och måndag bli årets hittills varmaste dag. Härligt, härligt för då åker de här första rosorna i  jorden och det blir vår.

 

Tills dess duger det bra som det är, med roskvistarna i sina påsar och byttor och plats ,för mig bredvid. För jag är alldeles säker på att det var för min del som urnan sattes på plats och rosorna kom hem från affären.

En mjukstart på trädgårdspysslet som ger hopp om vår.  Precis som den här lilla blå blomman, som lär ska vara en skilla och som slog ut i solen här hemma i morse.

 

I dag är det också på dagen ett år sedan en yrvaken liten igelkott,prasslade i löven utanför staketet och ville komma in. Igelkott är alltså svaret på  veckans fråga, och jag är är verkligen imponerad av att så många mindes att det var våran lilla ”Kotte” som kom då.

Grattis säger jag till Lillemor Jernberg, Gävle, Margareta Lagerqvist, Hedemora och Gunnel Skoglund, Österå, som arbetsmaskinen dragit som vinnare av var sin pälssvans. Vinsterna kommer med posten, och alla er andra önskar jag bättre lycka nästa gång!

Tassekram sibiren Triton med börderna Artemis och Febus

Vi går i väntans tider  nästan hela familjen. Bara lillebror Febus är fortfarande ovetande om vad vi väntar på. Men broder Artemis och jag minns som i går den där sagolika lördagskvällen i mitten av april förra året.

Det var då vi satt som förstenade innanför staketet och lyssnade med spänning på en liten frustande varelse, som envist snuffade omkring utanför staketet. En liten taggig sak, som vi aldrig sett förut.

Men matte visste vad det var och blev överlycklig! I ett huj hade vi fixat mat och husrum åt honom inne på gården, och hade sedan lyckan att få ha honom rultandes här tre månader innan han visade tecken på oro och försvann.

 

Nu har vi börjat vänta igen, och frågan är om ni minns vad det var för liten glädjespridare som kom till oss i mitten av april förra året. Vet ni svaret mejlar ni det senast lördag till pia.persson@dt.se och är med och tävlar om tre populära pälssvansar.

Det är lycka är att ha en liten sådan här liten kompis sin trädgård. Han kommer liksom från ingenstans, stannar för att han själv vill  och knatar sedan vidare när han känner för det.

Just det gör det så stort att vara utvald. Det kan vara din tur den här gången, så håll ögonen öppna!  Vi kallade ”våran” för han, eftersom allting tyder på att det var en han då det inte blev några småttingar.

 

Lillebror Febus är med och spanar, utan att veta riktigt vad vi andra väntar på. Men han pigg som attan, ute hela dagarna och slår garanterat larm om det är något märkligt skulle röra sig utanför staketet.

Annars har vi på slutet mest haft sköna lata mellandagar i vårsolen. Efter staketbygget längtar vi alla efter att få börja gräva i jorden, med det verkar bottenfruset så in i vassen.

Stenhårt med andra ord, och det är det förstås ingenting att göra åt. Men det kostar på då matte har semester och hur mycket tid som helst att borsta, kamma och klippa oss från topp till tå.

 

Bra för pippis, som får massor med ull till sina bon, men värre för oss som riskerar bli utnötta alla tre.

Fast hur bottenfrusen marken än är, så värmer solen så där gudomligt som bara den kan.

Matte brukar säga att solen är hennes bästa vän, och så här på våren är det snudd på att jag håller med henne.

För dit solstrålarna lyckas leta sig ner börja allting sakta men säkert vakna till liv och röra på sig.

Redan nu har de första småkrypen börjat sitta på staketet och sola sig till lillebror Febus stora glädje.

Han kan sitta i timmar och bara titta på den första flugan, som i stilla mak promenerar i solskenet på staketet. Bara för att försöka fånga den med framtassarna, när den väl gör sin första vingliga flygtur.

Nu gör en fluga gör ingen sommar, men det räcker en bra stund för att lyckliggöra en älskad lillebror som på lördag fyller ett år.

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

Visst är det märkligt att lilla tama jag kan vara fadder åt en stor vild tiger! Och ännu märkligare förstås att vi tre bröder är faddrar åt var sin tiger på andra sidan jordklotet.

Men så förhåller det sig nu i vår underliga värld, där storleken och avståndet inte har någon betydelse. Den som är liten kan hjälpa den som är stor, och det jag bloggar om i arbetsmaskinen här hemma kan läsas av vänner både när och fjärran.

Skillnaden ligger i stället i att vi tamkatter har en husse och matte som skyddar oss, medan de vilda tigrarna ständigt hotas av grymma tjuvjägare. Med ett fadderskap kan vi små katter hjälpa till att rädda de stora katterna som annars är på väg att utrotas.

Som ett bevis på fadderskapet har jag broder Artemis och lillebror Febus fått var sin tassberlock från något som heter Världsnaturfonden. Den är ynka liten och ser inte mycket ut för världen! Men den förenar alla oss faddrar, som hunnit bli många under det senaste halvåret.

De små berlockerna är till för att fästa på halsband och selar. Men vi är så rädda om dem att vi satt dem på våra små mascotkatter, som föreställer oss i miniatyr. Vi fick katterna i present på Triton-dagen i fjol, och är så stolta över dem då de precis liknar oss.

Målet är att de 3 200 vilda tigrar som finns kvar ska få var sin svensk katt som fadder. Och målet är på väg att nås nu strax före påsk, även om det fortfarande är det en bit kvar. Så känner ni för att vara med, gå då in på ”Katt hjälper katt” i arbetsmaskinen så hittar ni dit.

 

Det var förstås mattes idé från början, men nu är vi stolta över att vara en del av det stora räddningsprojektet, fast vi bara är tre små katter. Och fortfarande finns alltså möjlighet för dig, som ännu inte hängt på, att bli fadder åt en alldeles egen tiger.

Jag har nämnt tigerprojektet förut men kom att tänka på det igen, då jag under påsken haft det lugnt och skönt, och hunnit samla tankarna. Allt medan småbröderna busat så där småmysigt, som småbröder brukar göra, och jag suttit och njutit i vårsolen.

För visst har det varit en alldeles ljuvlig helg,  även om det fortfarande är kallt om nätterna. Och nu när vi fått sommartid och det blir morgon en timme tidigare är det lite frostigt en  bra bit in på morgontimmarna.

 

Matte har för länge sedan givit upp och släpper ut mig på begäran i ottan.  Bestämt ser det också ut som om hon tänker fortsätta med framöver, då hon till och med köpt sig en mysig morgonrock att svepa in sig i när det är dags.

Hon som aldrig haft en morgonrock så länge jag kan minnas! Nu har hon tröttnat på att stå och huckla i köksfönstret medan jag gör gården och sopar rent från inkräktare. Och det är av nöden betvingat, då vi har påhälsning varje natt.

 

För det är vår i luften, och broder Artemis spelade oss härom kvällen årets första vårspratt. Han brukar nämligen alltid charma sig ut en sväng sist av alla om kvällarna och komma tillbaka om en liten stund.

Även den här kvällen kom han som vanligt och satte sig utanför glasrutan vid ytterdörren som om han ville komma in. Men så fort matte öppnade dörren sprätte han i väg som skjuten ur en kanon och gjorde gården i racerfart.

Strax efteråt satt han där igen, men försvann lika snabbt så fort matte öppnade dörren. Så höll han på en lång stund och blev så upphiad att började ”råma” så där häftigt som bara han kan!

Till slut satte han av i rasande fart upp på farstukvisttaket, och kom så småningom in den vägen, utan att matte behövde klättra ut och hämta honom den här gången. Men en sak är säker. När broder Artemis flyger runt på gården och råmar, då är det vår!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus