Bara dagar kvar tills skogen är min igen. Ja, kanske inte riktigt, men nästan! För det är ju inte många av min sort ute och tassar i markerna.
Vovvar är det däremot hur många som helst, och det syns lång väg att de trivs lika bra i skogen som jag. Härligt, härligt om inte så många vore lösa och kommer springande rakt emot husse, matte och mig.
Deras hussar och mattar kommer alldeles för ofta långt bakom och vovvarna alldeles för ofta rusande mot mig. Då känner jag mig trängd som sitter fast, medan de är lösa och väldigt påflugna.
Det gick väl bra i början, när jag bara vägde en tre-fyra kilo och matte lätt kunde lyfta upp och gömma mig innanför jackan. Men med mina dryga åtta kilo blir det direkt lite mer komplicerat.
Så i vinter har vi mest hållit oss hemmavid i väntan på ”koppeltvånget”, som lär gälla från 1 mars och vara ända till 20 augusti. Hela den tiden ska alla vovvar, som inte är jättelydiga, gå i koppel och inga lösa komma framrusande mellan träden.
Visserligen är jag ganska så säker på att jag skulle vinna om vi rök ihop. För jag är stark som en häst och drar lätt matte med mig över gården, och uppför snövallarna, när det är halt ute. Och broder Artemis duckar bara jag viftar lite med ena framtassen.
Matte säger att ”koppeltvånget” är för att inte störa skogens vilda djur, som är som mest känsliga ett tag framöver. Och det må så vara! Men jag inbillar mig att det är för att jag och bröderna ska kunna gå på äventyr i skogen den finaste tiden på året.
I väntan på skogspremiären på fredag ligger vi i hårdträning här hemma. Ljuset som börjat återvända har satt fart på oss alla tre, och har vi inget annat att göra ger vi varandra en omgång.
Även om det ser ruggigt ut när vi ryker ihop, så är det inte alls så att vi är osams utan bara känner för att mäta krafterna med varandra. Och det behövs för att stå pall om ”utomjordingarna ”, som nu är väck, går till attack igen.
Lillebror Artemis är rena akrobaten och färdig att börja uppträda på cirkus när som helst. Han fullkomligt flyger fram mellan träden och snödrivorna på gården.
Hänger han inte i piprankan, så hoppar han längdhopp och höjdhopp, så lillpippis flyr och vi andra bara står och gapar. Som i dag när matte och jag skulle ut på allmänningen en liten stund på hemligt uppdrag.
Gång på gång hoppade han då rakt upp på det nära två meter höga planket för att få hänga med. Och det fast han varje gång slog huvudet i spjälorna upptill.
För honom var katastrofen ett faktum, och där hängde han sedan i ena tassen mäkta upprörd över att inte ta sig över till matte och mig.
Så fort vi kom innanför grinden var det sedan frid och fröjd igen. För lillebror Febus är alldeles rymningssäker, med eller utan staket, och skulle aldrig dra hemifrån ensam.
Men går vi utanför grinden måste han bara vara med. För det enda som betyder något för honom är att han får vara där vi är. Sådan är han, vår bäste lillebror Febus!
Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus
Ja, jag är då inte rymningssäker, skulle behöva ett tvåmeters staket runt hela gården, för idag rymde jag från hussen, han fick inte igen dörren ordentligt och när han tog av kopplet så drog jag för fullt skaft. Brydde mig inte om att husse och matten skrek för full hals, nä jag bara öste iväg, hussen och Lisshussen kom löpande efter mig och Lillhussen fångade mig, jag fick ovett förstås men på en russel rinner det av. Det gjorde dock inte vattnet i tortyrkammaren, för där hamnade jag eftersom det råkat fastna en tvåa i pälsen där bak, attans att det ska va så osmöjligt att slippa den däringa tortyrkammaren, hihi.
Ser att Febus är en rackare att klättra, han skulle verkeligen passa på cirkus, hihi. Det där med hundar som springer lösa retar matten med, för även om de är snälla så är det inte säkert att jag är det om det kommer en hund rusande rakt emot mig, man blir lite skraj då och kan stödda till sig. Matten tycker att det är fult att bara släppa sina hundar, för även om de är lydiga så kan de få idéer och rusa iväg och någon kan bli rädd eller så.
Nu ska jag försöka lista mig ut igen men pälsen där bak måste torka först, sen ska jag nog försöka rymma igen, men matten har hotat med att ta mig ut och hon är inte lika lättlurad som hussen, fasen oxå.
Russelpussar i mängd.
Hej Triton
Sô bra att hä finns nan sôm ett kôppeltvång, förövrigt i säg sôm i a sagt förut att i kan int förstå hur du kan få te ä varenda vicku. Ô visst e hä bra att hä snart e vår.
Utdrag från Jordbruksverkets sida.. ”Det är hundägaren som ansvarar för vad hunden gör när den är på allmän plats. Du som har hund måste se till att den inte stör eller skrämmer människor eller andra djur. Om hunden skadar någon eller förstör något är du ersättningsskyldig. Ditt ansvar framgår av lagen om tillsyn över hundar och katter.”
Min matte anser att vi måste ta hänsyn till allergiker, hundrädda personer och att alla kanske inte tycker, som matte, att jag är söt och trevlig. Därför är jag hela tiden kopplad där det kan finnas andra människor. Synd bara att inte alla hussar och mattar tänker lika. När jag blivit stor så kanske jag har lärt mig att ögonblickligen lyda mattes kommandon, då först får jag gå utan koppel.
Hälsningar från Chicko
Hej Felix! Så du är ett litet russelbus i alla fall, fast du låter så klok att jag hoppas alla läser det du skriver. Förstår att du mådde när du lyckades rymma, men lova att du är rädd om dig, då det lurar en massa faror både här och där. Tro mig, jag gillar dig och jag vet!
Tassekram Triton
Hej Monica! Visst e hä bra, ô rolä att du föli mä ôss här vicku.
Tassekram Triton
Hej Chicko! Det var ord och inga visor. Bra skrivet! Jag är alldeles säker på att du kommer att bli jättelydig när du blir stor med en så klok matte.
Tassekram Triton