Tänk ändå vad märkligt det är. Jag har aldrig ens tänkt tanken förut. Inte förrän lillebror Febus kom och vände upp och ner på tillvaron.
Men det verkar faktiskt som om mellanbror Artemis och jag stannat av i utvecklingen. Det händer liksom inte så mycket med oss nu längre. Inte annat än att vi lägger på hullet!
Lillebror Febus däremot händer det nya saker med så gott som varje dag. Och jag måste erkänna att han är uppfinningsrik, finurlig och lättlärd till tusen.
Tror han slår både Artemis och mig när jag tänker tillbaka, och det är väl ingenting att sörja över. Men den där fula känslan, som jag inte vill veta av, börjar smyga sig på mig nu igen.
Jag vet att jag slogs mot den ett tag efter att lillebror Artemis kommit. Då lyckades jag som sibir befria mig från den där typiska svenska sjukan.
Men nu känner jag av den igen. Det liksom sticker till, när matte gosar för mycket med lillebror Febus! Ändå är jag ju i ärlighetens namn ingen sådan där kelgris, men det känns i hjärtat i alla fall.
Väl ute på promenad sätter jag svansen i vädret och ser ut precis som förr. Men jag har inte längre tid att hälsa någon längre stund på vänner och bekanta. Är för uppskruvadför det, och väl hemma går jag som mest omkring och mullrar som ett åskmoln så fort lillebror Febus tassar till svansen min.
Jag vet inte, men innerst inne tror jag Artemis känner lite likadant, fast han döljer det bättre än jag gör. Faktiskt skäms jag för mig själv när jag känner att avundsjukan har tagit över. Men jag är i alla fall inte sämre än att jag vågar erkänna det och hoppas att snart bli av med den här simplaste av känslor.
För lillebror Febus kan ju inte rå för att han är liten och lekfull. Lyckligtvis har han hittat ett nytt nöje när vi är ute på promenad på allmänningen. Han är nämligen helt fascinerad av dagvattenbrunnens lock och att sitta länge och väl och tassa ner småsten i hålen så det plaskar nere i mörkret.
Det ser så spännande ut att jag nästan vill vara med och leka, men jag är ju stor nu och har annat att tänka på ute på allmänningen. Framför allt att hålla rent från objudna gäster, som sprayar retfulla hälsningar uppöver däcken på storbilen.
Mellanbror Artemis håller förstås lillebror Febus under uppsikt hela tiden, så att inget farligt ska hända. Han är verkligen beundransvärd och skulle inte för en sekund lämna lillebor Febus utom synhåll.
Ändå är han inte så nära att ha stör, men ständigt på vakt för att skydda lillebror Febus och se till att han inte drar iväg med koppel och allt. En bror att vara stolt över, och någon sådan är då inte jag. Inte just nu i alla fall!
Tassekram Triton med bröderna Artemis och en liten Febus
Jaha, du har blivit avis på lillebror Febus, det är nog lätt för när man är liten och söt så blir det nog lite mera kela, av tvåbeningarna. Fast du kan ju hoppa upp och lägga dig i, hihi. Matten säger att alla goda ting är tre och nu är ni ju tre stycken pälsbollar, hihi. Din avundsamhet försvinner säkert bara du får gå där och morfa upp dig, jag vet ju inte vad avis betyder men nog känns det i hjärtetrakten när hussen tar bössan med sig och försvinner, hihi.
Russelpussar.
Hej Triton! Vad du ser bedrövad ut. Det ska du inte vara. Alla blir vi väl lite avundsjuka ibland men du ska se att det kommer att gå över.
Var rädd om dig och dina småbröder nu. Hälsningar Lotta, Tusse, Zibell och Leo.