Veckans Triton om ljus i mörker

I helgen har vi tänt ljus här hemma och längtat efter storebror Nisse. Och den som längtar mest är förstås lillebror Artemis, som nu ligger ensam på de ställen där han och världens bästa Nisse låg förut.

Jag är mer självständig och reder mig, men lillebror vill hela tiden ha någon att krypa ihop bredvid. Så någon gång i framtiden hoppas jag nästan att husse och matte kan hitta en lika mjuk och go kattunge, som lillebror Artemis, som gosekompis åt honom.

Men det måste vara en som är precis som han är, och som storebor Nisse var, om det ska bli bra. Inte nån hårding som kommer och ska ta över och heller ingen ”stridis” som jag.

Jag gör mitt bästa, men vill helst ligga ifred och blir nästan lite generad när lillebror kryper ner så där alldeles inpå mig. Visst tycker jag bäst om honom i hela världen, men vi är ju alla olika och sin personlighet rår man ju inte på.

 

Titta bara på lillebror Artemis så tror jag ni förstår vad jag menar. Han är ju fortfarande så gudomligt söt och ser ut som en liten kattunge fast han är fyllda ett och ett halvt år.

Det är nästan så att jag själv blir rörd när jag tittar på honom, där han sitter uppflugen på allmänningens gruslåda och tittar ut i vida världen. Men det är bara att hålla igen, och försöka uppmuntra honom att ta steget fullt ut.

Rolig är han också med sitt vatten, som han kan leka ensam med i långa stunder. Vågskvalpet i vattenskålen vid mattes säng når numera såna höjder att han kallas ”befälhavarn” efter han på bogserbåten han på Ångermanälven.

Det är just nu den stående melodin här hemma, och den sjunger matte om kvällarna när hon länsar golvet med frottehanddukar för att inte vattnet ska ta fel väg. Men så roligt som lillebror har när han skvalpar ur vattnet, och sen sitter och kollar på det, måste han bara få hållas!

Att han sen hoppar dyblöt upp i sängen och skakar av tassarna i ansiktet på matte tycks vara helt i sin ordning. Men så är det också det enda bus han ställer till med, och det är till och med så att jag ligger och kikar på honom i smyg när han kör sitt race.

För mig som”stadsseglare” är det förstås utelivet som gäller och alla spännande möten med nya människor och djur. De allra flesta är jättehärliga och tycker att jag är en lustig prick med mina promenader.

 

Men en kväll mötte vi en stöddig karl som tittade lite nedlåtande på oss och muttrade något dumt. Matte brydde sig inte förrän nästa gång då han lite överlägset frågade om hon var ute och gick med kattskrället igen.
Matte svarade bara snällt som alltid att jag var hennes bäste vän. Men jag kände att hon blev alldeles fruktansvärt grym inombords. Så tredje gången han dök upp, och var på väg att öppna munnen, föregick matte honom med orden ”Hej gubbskrälle”!

Och vet ni vad. Utan ett ljud försvann han med blixtens hastighet in i porten och smällde igen den efter sig. Det vi fick är sånt som på människospråk kallas revansch, och efter det har vi inte sett röken av honom fast han lär ska bo i krokarna..

Vi saknar honom inte, då han faktiskt var riktigt otrevlig och säkert inte vågat vara lika dum om jag varit  hund. Men nu är jag ju bara en katt, och förstås för simpel åt honom att vara vänlig mot ute i mörkret.

För mörkt är det redan så det förslår, och mina sista tre ”livräddare” skickar jag med glädje till  Ilse Eriksson i Heby, Sigbritt Evertsdotter i Falun och Elin Lökeberg Wallberg i Säter. Hoppas de kommer till användning, om ni har lika mörkt ute där ni bor, som vi har här inne i stan.

Det blir väl till att skriva till kommunen igen. Fast det hinner jag inte med i dag! Får skynda mig ut innan det blir kolsvart.
Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis