Väsandet bakom gavelväggen på redskapsskjulet har upphört. Inte heller verkar det finnas någon grinig slingerbult där innanför längre. Så lugnet börjar återvända, även om hela familjen fortfarande kollar stället varje morgon.
För visst var det en orm som låg och vilade bakom den solvarma gavelväggen. Det har jag förstått efter alla varningens ord jag fått från läsare, som upplevt väsandet och och till och med fått smaka på den vassa tungan.
Så lillebror Artemis och jag får väl försöka hålla tassarna i styr, då det lär göra väldigt ont och man måste åka till veterinären. Bättre då att lillebror Artemis tassar omkring i fågelbadet som liksom är hans grej och dessutom ofarligt för honom.
Visserligen smutsar han ner vattnet han ska dricka, men hellre det än att han blir ormbiten. För det är faktiskt lite läskigt att inte veta riktigt vart den lömske gästen tagit vägen.
Förhoppningsvis har han gett sig iväg, för att jag irriterade honom med mitt eviga tassande. Men man kan ju aldrig så säkert veta, då det finns så många andra igenväxta gömställen här inne på gården.
Enda trösten är att det var i solen, på precis på samma ställe som nu, som huggormen kröp fram och bet katten Oskar för många år sedan. Den gången försvann den ut och kom aldrig mer igen!
Annars är väl lillebror Artemis det stora utropstecknet här hemma just nu. Han verkar tro att vintern redan är på gång och har börjat lägga päls som är så tjock så den står rakt ut på kroppen.
”LillKnodden”, ”Rultusen” och”Femte klotet från solen” kallas han numera kärleksfullt här hemma. Och det med alla rätt så rund och trind och go som han är! Men inte nog med det. Han har plötsligt också fått en stor yvig krage, som står som en gloria runt halsen på honom.
Rena lejonmanen alltså, och det är inte utan att jag är lite avundsjuk på honom!!! Nu kom det där igen, som jag inte vill veta av om mig själv. Men jag är ju inte mer än katt jag heller.
Jag får väl också tillbaka min tjocka ”yllepäls” och maffiga krage så småningom. Men det är första gången för lillebror Artemis, så det är väl därför hans krage kommit lite i otakt med tiden.
Fast inte nog med det. Lillebror Artemis börjar knappa in på mig på vågen också. Jag leder förstås fortfarande med mina 7 500 gram, men han har passerat 6 000 och ökar i snabbare takt än jag.
Så frågan jag ställer mig, där jag ligger och grubblar, är hur det ska gå om lillebror växer sig större än jag. Vad ska jag egentligen kalla honom då?
Han kan ju aldrig bli min storebror, då jag alltid kommer att vara ett halvår äldre än honom. Och det halvåret är mycket i vår lilla värld! Men han kanske inte vill kallas lillebror längre om han växer om mig!
Det tål att tänka på och är bara att hoppas att jag kan hålla honom stången Får väl börja köra några extra träningspass i smyg, då det sägs att det är musklerna som ger tyngden!
Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis
Hej gulliga Triton. Vilken tur att det väsande monstret har försvunnit så det blivit lite lugnare hemma hos er. Det är aldrig kul att behöva gå på ”tass” när man inte vet vad som kan hända. Tänk att lillebror äntligen har fått sin man runt halsen. Var inte avundsjuk för det du, din kommer snart den också. Och kom ihåg att även om lillebror kommer ikapp dej med vikten så är du alltid storebror. Kram till dig och lillebror Artemis från Lotta.
Så söt med framtassarna i vattnet! 🙂
Du kommer alltid att vara storebror för ulltussen, hihi. Sen tycker nog jag att du har en större krage under hakan än vad Artemis har, så dä så. Den däringa ormluringen ska ni akta er för båda två, fråga matten om hon inte kan importera en stack med rödmyror, för bosätter sig såna på eran gård, så vill inte ormisarna vara i närheten.
Du och lillebror får ha det så gott, här uppe regnar det som attan, går inte att gå utanför dörren, utan att bli dyngsur.
Taxpussar i mängd.