Veckans Triton om duvsläppet

Nu ska ni få höra hur det gått för mig och min bevingade vän i uthuset. Jodå, både jag och lillebror har skött henne med den äran, och lilla ”Pernilla” kryat på sig riktigt bra med mat och vatten i kattburen.

Så i torsdags morse när åskvädren dragit vidare, och solen sken mellan Falun och Stockholm, var det dags att ta adjö. Hon hade då vilat en vecka i högt upp i uthuset, när  husse och matte for iväg med henne i storbilen till den högt belägna kungaplatån ovanför Falu gruva.

Där är det milsvid utsikt åt rätt håll precis som  som ”Pernillas” husse hade rekommenderat. Och allas våran förhoppning var nu, att hon skulle vara stark nog hitta hem till sina kompisar i duvslaget i Kista.

Hela familjen var uppe i ottan för att förbereda avfärden på bästa sätt. Jag blev förstås lite besviken när husse och matte stängde in lillebror Artemis och mig, så att vi snällt fick sitta i fönstret och titta på  de försvann i storbilen.

Min tanke var förstås att nu får jag aldrig se lilla ”Pernilla” mer. Och än mer säker blev jag när husse och matte kom hem och berättade att hon stuckit iväg i racerfart. Hon hade  bara kollat in färdriktningen, innan hon försvunnit mot Stockholm klockan tio minuter i sju på morgonen.

Vårt uppdrag var slutfört,  och lillebror Artemis och jag kollade genom uthuset för att förvissa oss om att hon verkligen var borta. Matte förklarade också för lillebror och mig att ”Pernilla” säkert var glad att vara på väg hem till de sina.

Det är ju inget liv för en snabbflygande tävlingsduva att sitta i en kattbur med två sibirer som skötare. Och skönt var det väl också för oss att slippa från ansvaret och få lite ledigt i sommarvärmen.

”Pernillas” husse har 200 brevduvor och är väldigt duktig på att lära dem tävlingsflyga. Fast ibland kommer de vilse ändå om oturen är framme och det blir oväder i luften.

Han hade i alla fall lovat matte att ringa, så fort ”Pernilla” kom fram, så att vi skulle kunna känna oss lugna. Här hemma hade vi  hade kollat att det var bra flygväder, och om allt gick bra skulle hon vara hemma om några timmar.

Men det kom aldrig något samtal, och mitt på dan började matte bli ordentligt orolig. Hon började ångra att hon för första gången försökt få en vilsen”konvalescinent” att flyga hem på egna vingar.

Och jag måste erkänna att matte faktiskt gömde sig i mig, och grät lite i min päls, när hon fortfarande inte hört något framåt kvällen. Hela natten låg hon med mobilen vid sängen och kollade varje gång hon vaknade.

För självklart skulle ”Pernillas” husse ringa så fort hon landade därhemma. Så tystnaden talade om att nånting gått snett och att ”Pernilla” kommit vilse eller inte orkat ända hem.

Fredagen började i moll i hela familjen. Ända tills husse var ut en sväng och kom hem på förmiddagen. Vem möter honom då under äppelträden ute på allmänningen om inte ”Pernilla”.

Jättehungrig, men annars vid gott mod, promenerade hon omkring i gräset tillsammans med ett par andra fåglar. Nu flyger hon fritt här hemma och matte försöker smyga åt henne mat i väntan på att hennes husse ska hitta en lösning.

Morgon och kväll sitter hon på uthustaket, och det ser nästan ut som om hon skulle vilja in i kattburen i uthuset igen. Men hon är betydligt piggare än första gången hon kom, och det blir säkert svårare att fånga in henne.

För jag har sett att hon alltid kommer i sällskap med en kille härifrån stan. De verkar ha fattat tycke för varann, och hon ser ut känna sig trygg i hans sällskap.

Men det håller jag för mig själv, och tänker inte skvallra att jag har sett dem pussas uppe på takåsen!

Så hur det ska sluta vågar jag inte ens sia om i dag. Det får framtiden utvisa.

Det enda som betyder nåt är att hon kom tillbaka hem till oss när hon misslyckades med av att flyga hem. För hon gjorde verkligen ett ärligt försök, fast hon inte riktigt klarade av det!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis