Veckans Triton om konvalescens

I dag är jag uppriktigt sagt ledsen! Har ont och känner mig grymt kränkt. Tassar omkring här hemma som konvaliscinent medan jag ruvar på hämnd

Det heter konvalescent,säger matte. Men på mitt språk heter det konvaliscinent, och det är jag som skriver och jag som är det!

Och det är jag för att den där mörkgrå saken med vit haklapp, som jag berättade att satt på grinden i höstas, på tisdagsnatten återvände med besked. På den fräna lukten har jag länge misstänkt att han har varit i faggorna men aldrig kunnat drömma om att han var så här fräck.

Så glada i hågen rusade lillebror Artemis och jag ut i kylan  i fyrasnåret på onsdagsmorgonen. Vi hade bevisat för husse och matte att vi kan sköta oss ensamma på gården, så de kan somna om en stund med sovumsfönstret på glänt ovanför farstukvisten.

Det var lugna gatan när vi kom ut med bara lillpippis som sjöng sin pigga morgon-trudelutt. Så matte stängde dörren och gick upp och lade sig en stund igen.

Då dök han upp från ingenstans efter att ha legat i bakhåll i skuggan längst in på gården. Lillebror blev skräckslagen av fridstörarens grymma uppsyn och  gurglande morrande. Så jag måste bara hålla honom tillbaka, så att lillebror hann ta kaprifolen upp på farstukvisttaket.

Där ropade han förtvivlat på matte, som just hört det gurglande morrandet och precis hann fram till fönstret för att se mig och den mörkgrå saken flyga ihop så att tussarna rök. Hon blev förstås jätterädd hon med och kom utrusande på gården.

Då var den mörkgrå saken redan väck. Han fick så han teg och försvann samma väg han kommit. Men just att han med berått mod gick till anfall mot mig inne på min egen gård tyder på att det är en riktig hårding. Jag  har aldrig slagits på allvar förr och att möta en sån i första matchen satte självklart sina spår.

Matte hämtade förstås in mig, och plockade upp resterna av mig från gården,så jag skulle slippa se dem Jag var fortfarande så grym inombords att jag bara satt en lång stund i sovrumsfönstret och  morrade åt jag vet inte vad.

Sen slocknade jag i mattes säng, och vakande efter någon timme, sårig på ryggen och öm i hela kroppen. Jag hade nog till och med lite feber, före jag var så varm om nosen och pälsen hopklistrad på nåt konstigt sätt på ryggen där det gjorde som mest ont.

Efter som timmarna gick gjorde det mer och mer ont, och jag snart jämrade mig så fort någon försökte röra mig på ryggen. Först frampå eftermiddagen lyckades matte få i mig lite mat i sängen,  och det smakade konstigt nog riktigt bra.

Jätteförsiktigt lyfte hon sen upp mig och satte mig under duschen med riktigt varmt vatten. Det kändes faktiskt skönt, och med vattnet strilande nerför ryggen letade matte på de klistriga ställena och lirkade ren huden med fingrarna och fick pälsen mjuk igen.

Då gjorde det inte lika ont längre och syntes nästan ingenting. Sen har hon kollat varje dag, för sår av tänder och klor, som inte blöder riktigt, kan svullna upp och behöva öppnas och tömmas.

Det ser ut att ha gått bra och jag har lovat matte att hon får fortsätta kolla och klämma varje dag, bara jag slipper åka till veterinären. Det känns så kymigt när jag har varit i slagsmål, för det är då verkligen inte min grej.

Och medan jag vilar i solstolen eller sover i mattes jacka i uthuset, vill jag lova att lillebror lever loppan ovanför mig. Antingen tittar han fram från kanten av farstukvisttaket eller så kikar han ner mellan ribborna högt uppe i taket inne i uthuset.

Där är han stor och trygg med mig nedanför. Samtidigt som han kan stila på småbröders vis, när jag inte är i form att klättra, som den konvaliscinent på femte dagen som jag är idag!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis