Veckans Triton om sitt nyårslöfte

God fortsättning på er allesammans! Nyåret är passerat och vi är redan inne på det nya årets andra dag. En dag full  av föresatser, förhoppningar och förväntningar på det nya året.

Fast det höll på att gå riktigt illa på årets första dag, då matte öppnade då ytterdörren för  att kolla var jag var. Jag hade då precis hoppat upp i gräslådan utanför köksfönstret och tvärnitade tillbaka  över räcket  och bänken på farstukvisten för att möta henne.

I farten råkade  jag halka till och fastna med ena foten mellan träribborna på bänken. Framtassarna och hela jag for vidare ner från bänken, medan baktassen satt kvar, och jag höll på  att bryta benet av mig.

Lyckligtvis hände det precis när matte kikade ut och kunde lyfta upp hela mig och rädda loss foten. Det gick bra, men jag lär ska ha vrålat så matte blev alldeles darrig och höll på att krama ihjäl mig efteråt.

Och det märkliga är att jag för bara några dar sen blev hängande med framtassarna på kanten av gräslådan utanför köksfönstret. Det hände sig av att matte öppnade fönstret precis i samma ögonblick som jag kom hoppande dit och knuffades ur lådan.

Tänk er mig hängande i framtassarna utan att kunna ta mig varken upp eller ner. För matte var det bara att luta sig ut genom fönstret, så mycket hon vågade, för att nå mig och och med all kraft lyfta upp mig i frambenen.

Det var så mycket hon orkade vill jag lova.  Och hon kunde lika bra ha gått överstyr och fallit ut genom fönstret! Men tack och lov gick det bra för oss båda två.

Synd nog finns det av förklarliga skäl inga ögonblicksbilder, för skulle matte ha plåtat mig hade jag både slitit ur klorna på framtassarna och brutit bakbenet. Det var bara tack var hennes hennes snabba ingripanden som jag klarade mig och bara är lite öm i bakbenet.

Klart jag undrar varför allting ska hända mig. Fast förklaringen ligger förstås i att jag har så mycket mer att ställa med än vissa andra, som nöjer sig med att ligga gotta sig på åskådarplats. Jag nämner inga namn, men …

Tyvärr sägs det ju en olycka sällan kommer ensam. Nu har jag varit med om två, och matte bävar för att det ska bli tredje gången gillt.

Hon hoppas det ska räcka med att hon faktiskt trampade mig på svansen, så jag skrek,  just när vi kommit innanför grinden efter ”kvällsisen” runt kvarteret t på nyårsaftons kväll. Det är bara att hålla tassar och tummar för att trampet räknas, då jag tycker att det räcker med farligheter ett tag nu.

Nog om det, och nu till nå´t´mycket roligare! Jag har nämligen en idé, som jag gått och ruvat på i månader, men lovat matte att hålla inne med tills vi kommit in på det nya året.

Både matte och jag skulle vilja träffa er på riktigt , och vi funderar därför på att hålla Öppet Hus en dag här hemma på gården i sommar. Tänkte att det kunde vara trevligt att träffa likasinnade, utbyta erfarenheter och prata hund och katt.

Flera av er var ju så gulliga, och kom och uppmuntrade lillebror Artemis och mig, när vi var på kattutställningen i Borlänge. Men då var ju jag så koncentrerad på min uppgift, att jag inte var så lustig som jag faktiskt kan vara här hemma.

Jag vet förstås att många av er bor långt borta, men jag hoppas ändå att så många som möjligt dyker upp på en fika med med ”jam-jam” i trädgården. Återkommer om det längre fram och hoppas kunna hitta en dag när solen skiner.

Det får bli mitt nyårslöfte, och det får räcka för i år. Det här med nyårslöften, som är så populärt, är annars ingenting för mig. Matte däremot har förstås börjat yra om ett och annat, men det eländet spar jag till nästa vecka.

En skön fortsättning på helgen, och allt gott önskar jag er, tills vi hörs igen.

Tassekram från sibiren Triton, 61 veckor ung och 6 700 gram tung