Veckans Triton om Kattens dag

I dag är det första advent, och säkert hae de flesta av er hunnit tända högtidens första ljus. Men med tre svansviftande herrar här hemma, är det bara i lyktorna ute på gården vi har såna med fladdrande lågor.

Inne nöjer vi oss i den här familjen med säkra ljus, som man både kan nosa på och svänga svansen över, utan att bli svedd och i värsta fall orsaka eldsvåda. Kanske värt att tänka på även i andra hem med svansviftare, som far omkring både högt och lågt!

Men det är inte bara första advent i dag. Det är också Kattens dag! Och det tycker jag är bra, att vi har en egen dag.

Inte så mycket för min egen skull utan mer för alla de övergivna hemlösa missar, som tvingas ligga ute utan mat och frysa. Jag vet att de är många, för telefonen ringer ideligen om rädda ensamma vilsna stackare som ingen saknar och letar efter.

Matte har både fällor och boxar här hemma, som hon och husse åker ut med och som snälla människor får låna. Jag förlåter också matte när hon kommer hem och luktar katt när hon varit ute för att hjälpa.

Jag vet när det är, för då har hon fällan eller bilboxen med sig. Kattens dag behövs för att uppmärksamma hur illa många missar far illa i samhället i dag. Jag lider med dem och brukar tänka, att hade jag haft otur kunde det ha varit jag!

Som ni ser är jag huset värsta fönstermarodör. Det här är mitt sätt att tala om att jag vill in och smälta snön som blir till is under tassarna. Väl inne lägger jag mig en stund på golvet med värme, och ligger snart i en pöl med vatten.

Måste annars erkänna att jag för första gången i mitt liv mått lite risigt de senaste dagarna. Jag har legat väldigt lågt, och inte alls varit mig själv.  I dag känns det lite bättre, men riktigt lik mig är jag inte.

Ändå har jag både hunnit göra en luftfärd upp i piprankan på jakt efter  lillpippis, och varit nära att bli spetsad på avklippta spireabuskar när jag skulle flyga över lillebror. Så visst är det hopp om liv, men husse och matte är fortfarande lite oroliga för mig.

Så vi får väl se om vad som händer. Det är så svårt att förklara, då jag inte riktig vet själv. Det är inte omöjligt att den eviga snålblåsten, som kom i stället för min efterlängtade snö, kan vara en bidragande orsak till att jag liksom tappat sugen.

Men det är inte värre än att jag hänger med och klarar av att sköta jobbet. Lite avundsjuk måste jag väl också erkänna att jag varit på alla 300 Lussekatter till tidningens tävlig, som trängt in sig i mattes dator och fångat hennes intresse

Jag hade väl egentligen också velat vara med i tävlingen, men får inte för att matte jobbar på tidningen. Fast jag blev ju månadens katt hos Signeringen förut, och nu har matte tröstat lillebror Artemis med att skicka in en bild på honom till den lilla tävlingen.

Han skulle förstås bli jätteglad om ni ville gå in på www.signeringen.se och rösta på honom senast på tisdag. Han ligger i snön och har nummer två bland de sibiriska katterna. Skriv i så  fall bara sibirisk katt nummer två och ditt namn och adress.

Jag tackar på förhand å lillebrors vägnar och har nu skickat ner husse och matte på stan för att kolla på firandet av Kattens Dag. Jag hoppas förstås de kommer hem med nån liten överraskning åt oss, fastän vi inte är hemlösa utan bara har skoj när vi är ute i snön.

Vi här hemma väntar i alla fall med spänning. Och tills husse och matte kommer tillbaka kryper lillebror och jag ihop i soffan och tar oss en ”tuppis” för att orka med kvällen.

Tassekram från sibiren Triton 56 veckor ung och 6 400 gram tung