Här har jag hittat det perfekta stället att se men inte synas. Nu sträcker jag bara ut för att visa upp mig, men klicka på bilden så får ni se hur supersuverän den här väldigt speciella utkiksposten är.
Platt som en pannkaka ligger jag alltså i solstolen mellan sitsen och det nervikta ryggstödet. Bättre kan det inte bli!
Här tittar jag försiktigt fram bakom stjärnflockan, och om jag kryper ner så ser jag allt men syns inte alls.
Hålet som blir när jag trycker ner regnskyddet över trädgårdsmöblerna i en stol är perfekt både att jaga från och sova i om det drar ut på tiden.
Buskraden längs staketet har börjat växa till sig och ge både utmärkt skydd och full uppsikt över hela trädgården.
En tom blomurna är inte heller så illa att oskyldigt krya ner i och smyga på lillpippis. Bakom mig syns det omtalade staketet som jag tog mig över i går kväll.
Djungelns lag råder ute i trädgården. Med grönskan har den invaderats av flygfän och småkryp, som biter och sticker mig om jag inte fångar och äter upp dem.
Det är förstås roligt och väcker jaktinstinstinkten jag har inombords. Men tyvärr har jag nåt annat inombords också! I går kväll gick det överstyr, och jag tog mig olovandes över staketet in till grannen.
Det gick på nolltid, och ingen såg när det hände. Så i dag diskuterar husse och matte bara om jag klättrade över med hjälp av klematisen eller tog vägen över blomlådan framför köksfönstret.
Hur som helst uppäckte matte mitt tilltag tämligen omgående, och hämtade hem mig med en stor kram. Själv får jag väl erkänna att jag blev lite skraj och kröp ihop på granntrappan när jag hörde fotsteg i gruset bakom uthuset. Och visst var det tur att det bara var matte som kom och räddade mig.
En lång stund låg jag sedan i hennes famn och trampade och kramades i soffan framför tv-apparaten då hon såg på film. Så det är ”no hard feelings”. Jag är förlåten, och husse och matte verkar nästan tycka lite synd om mig.
Det är nånting som drar, som jag själv inte riktigt förstår eller rår på. Men det sägs att det måste få ett slut, så att jag blir mig sjäv igen. Jag behöver väl inte säga det, ni förstår säkert ändå vad den där kvällsutflykten kommer att kosta mig!!!
Åter tillträdgården och grönskan, flygfäna och småkrypen. Där djungelns lag råder gäller det att se men inte synas. Så mesta tiden den här veckan har gåt åt att hitta utkiksposter, där jag ser men inte syns.
Jag har faktiskt kommit långt och redan hittat flera riktigt finurliga gömställen fast sommaren knappt har börjat. Det gäller att ha många att välja mellan, då jag i förrgår såg att lillpippis redan fått ungar som satt på rad och tjattrade på staketet.
I veckan fick jag också åka storbil med husse och matte till djursjukhuset för att handla mat. Det var lite läskigt, för det luktade lite misstänkt där inne, och så var det två jättestora hundar i väntrummet som jag måste hålla koll på.
Matte vill att jag ska vänja mig vid djursjukhuset och upptäcka att det bara är spännande att åka dit. Vad nu det ska vara bra för vet då inte jag. Men om jag hört rätt i dag, så ska matte ringa dit och boka tid åt mig redan i morgon.
Men håll för allt i världen tummarna för att det är lika lång kö som när matte ska till doktorn. Hon har fått vänta en hela månad, och då borde det ju vara lika hos veterinären! Varför ska det gå fortare att få komma dit, när jag inte är allvarligt sjuk?
Själv förstår jag fortfarande inte vad jag ska dit och göra över huvud taget. Matte talar om att jag ska bli lugnare, snällare mot storbror Nisse och inte så intresserad av att hoppa över staketet.
Visst låter det bra men också misstänkt!!! Tänk om veterinären får för sig att knipsa av mig bakbenen!!!
Men så illa kan det väl ändå inte vara…, eller vad tror ni?
Tassekram från sibiren Triton 29 veckor ung och 4 800 gram tung
(Klicka på bilden så får du se fler utkiksposter.)