Här behövs ingen vakthund när husse, matte och storebror Nisse har mig. Och jag är jättestolt över att min familj återigen litar på mig och låter mig vara ute på gården själv när de måste sitta och jobba. I gengäld springer jag in både då och då och och får en puss, nånting gott och massor med beröm.
Älgen får se upp när jag nu börjar bli hemtam i markerna. För jag skulle då rakt inte ha nånting emot att ta över kronan som skogens konung.
Åka storbil är jättekul, och visst syns det att jag trivs på förarsätet i väntan på husse. Tänk att kunna köra som han, det skulle vara häftigt.
Husse har en GPS. Jag har GBS, som står för gården, bilen och skogen. Och ni må tro att jag är stolt över att ha en egen gård att vakta, jaga, klättra och mysa på!
Här behövs ingen hund som gårdvar, när jag sätter mig mitt i den största blomurnan och håller koll. För ni ska veta, det är så sant som det är sagt, att tiderna förändras och vi med dem.
För mig betyder det att jag återvunnit husses och mattes förtroende och får vara ensam ute på gården igen. De har äntligen förstått att de där utfallen jag gjorde, när jag flippade ur den där första vårdagen, bara hade med flugorna att göra.
De flög iväg och jag försökte både klättra över staketet och gräva mig ut under för att fånga dem. Men det hade ingenting att göra med att jag ville rymma. Det var bara jaktinstinkten som tog över så det slog alldeles slint i huve.
Det höll i sig några dar, men nu sköter jag mig som en prins och vet att selen ska på om vi ska utanför grinden på promenad. Det är jättekul att träffa nya snälla människor i grannskapet, och nästan alla vill hälsa och känna på min mjuka päls.
Fast häromkvällen höll det på att gå alldeles på tok i alla fall. Matte och jag skulle just ta en liten promenad på gatan bakom vårat hus, och glad i hågen jag svängde aningslös ut från vår egen parkering.
Från ingenstans dök det då upp en skäggig hund med sin matte, och innan jag hann blinka krockade vi nästan med varann. Jag blev så chockad att jag lyckades tränga mig in under planket runt parkeringen och rusa iväg i panik inåt allmänningens grönområde.
Men där tog det stopp tills matte lyckats få kopplets handtag under planket. Med henne i släptåg sprang jag sedan i full fart in i tryggheten och upp i äpplträdet. Väl där släppte jag så taget om stammen och ramlade rakt ner i mattes famn precis när hon hunnit fram.
Vet egentligen inte varför jag blev så rädd, för hunden sa inte ett knyst utan bara tittade förvånat på mig när kopplet tog tvärstopp och jag gjorde en kullerbytta på parkeringen. Och matte hann inte ens hälsa fast de stod kvar, då jag drog iväg med henne så fort kopplet kom loss. Hu då vilken pärs! Och vilken syn för de som såg på!
Då är det betydligt lugnare och stillsammare i skogen. Där börjar jag nu alltmer känna mig som kung! Det får jag ju aldrig vara här hemma, där storebror Nisse är kung och jag får nöja mig med att vara prins.
För att inte tala om hur mallig jag känner mig i storbilen. Ligger gärna där på förarsätet och väntar på husse innan jag kryper upp i mattes knä när det bär iväg. Jag ställer med glädje upp på det mesta, för jag vet ju att ingenting är farligt om matte är med!
Tasekram från sibiren Triton 27 veckor ung och 4 700 gram tung
(Klicka på mig i blomurnan, så kommer färska bilder både från skogen och storbilen.)