Tokarna lyser upp…

Ölandstokens gula solar lyser starkt högst upp på allmänningen,  medan dess vita  ”snöflingor”  lyfter häcken längre ner. Tokarna är frodigare än någonsin och fascinerar Febus, då här under göms massor av spännande dofter.

 

Artemis är mer intresserad av nedre vita häcken, där han i smyg kan hålla koll på allt som rör sig.  Det vackra höstvädret tycks ha givit honom vårkänslor, och han tjatar högljutt på matte för att komma utanför grinden.

 

Inte minst vår lilla Snövit hjälps vi där ute åt att vakta och se till att hon inte råkar illa ut. Hon kom till oss i vintras, som märklig lite för sent född  unge, och vi lyckades rädda henne trots all evinnerlig snö och kyla!

 

 

Mini-Vinnie stortrivs också ute på allmänningen, där han tittar fram mellan mattramen.  Han vet det inte än, men matte har anmält honom till Dalälvskattens utställning på Lugnet i Falun om två veckor.

 

Därför är han den första av oss som vaccinerats nu i veckan. För kattsnuvan kräver fortfarande årliga stick, medan kattpestvaccinet håller tre år. Jag väntar på min tur under äppelträdet önskar er alla en fin höstvecka!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

 

 

Nu höstlöven singlar…

 

Valdebatter, valvaka  och valresultat lämnar jag därhän. Tror inte resultatet, om det nu blev något, spelar så stor roll för bröderna och mig! Så vi har firat valhelgen ute i solen med höstlöven fladdrande omkring oss.

 

Fast husse och matte har röstat förstås. Men de fick skynda sig hem för småbröderna var så på tårna att komma ut och kolla in allmänningen. För det är så mycket spännande som kommer ner när löven börjar falla.

 

Samma sak med Artemis, som nästan inte visste till sig där ute, och var nära att slå knut på sig själv!  Varv på varv rullade han runt i grusgången på väg ner till favoritslänten med alla sagolikt jordiska dofter.

 

På tal valet så lovade statsminister Stefan Löven att faktiskt att inrätta ett statligt kattregister om han satt kvar efter helgen. Ett sådant behövs för att kunna lagstifta om ID-märkning och registrering.

 

Hur det nu blir med det står skrivet i stjärnorna, men tänk så tryggt det varit att ha Febus id-märkt under hans busigaste rymningsbenägna år. För att inte tala om Mini-Vinnie, som börjar bli mer och mer nyfiken på utelivet.

 

Det verkar minstingen också bli och gör sina små nattliga utflykter. Väl hemma igen i natt var han på bushumör, och gick en match med vår lilla röda boll, som han puttade framför sig över hela gräsmattan!

Tassekram Triton med bröderna Artemis., Febus och Mini-Vinnie

 

 

 

 

 

 

Hittebarn av alla de slag

Hittekattens dag firades i går! Ett fint initiativ och bra att både de som haft turen att hitta egna hem, och de som hoppas göra det innan vintern, uppmärksammas på det här sättet.

 

Här hemma är det lugnt på att kattfronten just nu!  Så vi firade i stället ”hittekottarnas” dag, då föräldrarna lämnat hit två småttingar. Tydligen för att de ska  äta upp sig och växa till sig här hos oss.

 

Minstingen kom för bara några dagar sedan och är jätteblyg för alla utom oss bröder.  Han har flyttat in i röda lillstugan, där han sover tryggt på dagarna. Kvällar och nätter gör han gården och äter som en häst!

 

Den andra ”lillkotten” bor i gröna storstugan, och har lagt på hullet ordentligt sedan han kom för tre veckor sedan.  Om kvällarna kommer mammorna smygande, och äter med dem, innan de drar vidare.

 

För underliga äro mössens vägar! Så här har broder Artemis och jag suttit mest hela sommaren, och kollat på de små liven  i ett pyttelitet utrymme mellan farstukvisten och huset.

 

Häromkvällen var det tomt och tyst där, men i stället anade jag dem bakom den röda masonitskivan under fågelmatstället. Där vaktade jag i fem timmar,  tills matte anade oråd, lurade in mig och släppte ut dem!

 

Annars är det en ny spännande  gäst, som hälsat på här och fått Febus att flyga i luften.  En svärmare, med jättelång snabel och durrande vingar, som älskar våra ampelblommor.  Härlig att skåda, vill jag lova, och tackar för mig!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

 

En dallrande barnkammare

Jag blir aldrig klok på det här! I lördags morse när vi kom ut var hela gården förvandlad till en dallrande barnkammare. Överallt gömda i buskarna satt små ulliga gulnäbbade sparvilungar som knappt kunde flyga.

 

Vad som hänt vet vi fortfarande inte! Men det tycktes som om  alla närboende sparvföräldrar flytt från sina hem och i ottan sökt skydd åt sina hjälplösa småttingar i de låga lummiga buskarna på vår gård.

 

Hundratals lillpippis, som var bara att plocka ur buskarna, och fick Febus att göra stora ögon. Och han var inte ensam om det, då det inte är lätt att vara katt när det trillar sparvilungar rakt i munnen på en.

 

Tre småttingar blev fångade innan dagen var slut. Men bröderna  tassade bara ner dem ur buskarna, och tog dem i mun, utan att göra dem illa. Satt sedan och såg på när de flaxade in i de skyddande buskarna igen.

 

Hela helgen har vi sedan suttit som tända ljus, och bara tittat på dem, som vi gjort hela sommaren förut. Och redan i dag på morgonen har de repat sig och börjat våga  sig fram till foderstället för att bli matade.

 

Så slutet gott allting gott, och frågan är om det var sparvhöken, som  slog till mot lillpippis takbon och tvingade i väg dem. Bara en fundering, men en ung kroknäbb satt här och spanade flera dagar förra veckan.

 

Nu har lugnet lagt sig i buskarna, och Artemis sitter ute med ”lillkotte” i fullmånens sken. Och jag är innerligt tacksam att jag, redan i början på förra veckan, lyckades jaga bort den kolsvarta utomjordingen för gott!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

 

Kriget är i full gång

 

Fredens liljor ser ut att lysa bland blomstren  här hemma i rosengården på Elsborg. Men skenet bedrar, och här råder fullt krig, sedan en kolsvart utomjording försökt tränga sig in genom ”kottehålet”!

Det har retat gallfeber på Febus, som rök ihop med svartingen i går morse  och fightades med honom genom ribborna i staketet. Allt medan båda vrålade så grymt att  hela kvarteret fick söndagsvilan störd.

 

Nu ligger Mini-Vinnie inbädda i blommor och blad på ”kottehålet” ut mot allmänningen och håller koll. Allt för att kunna slå larm om svartingen visar sig igen och gör Febus galen.

Själv tronar han gömd bakom rosenbusken, men verbenablommor hängande ovanför sig.  Stilla som ett tänt ljus , men beredd att gå till  attack om svartingen skulle återkomma och lyckas ta sig in.

 

Mycket tyder på att han lyckats ta sig in i går natt innan vi fått pejl på honom. Så i natt har jag haft vakat i kattrumsfönstret och lyckades hejda honom  just när  han skulle åla in genom ”kottehålet”.

Nu ligger jag komouflerad av den röda lillrosen,  med full koll över ”kottehålet” in till grannen.  Det var där svartingen gömde sig i natt, och testvrålade innan han tog sats för att ta sig in..

 

Artemis har hittat sitt gömsle mellan hängväxterna i urnorna ut mot allmänningen. Här håller vi oss nu ”krigsklädda” i blommor och blad och turas om att ta paus och lämna vaktposterna.

Tur att husse och matte inte hunnit städa bort alla utgångna blommor än, så  att vi har massor med säkra gömställen.  Det lär nu få bero tills svartingen är besegrad och slutar sabotera oss.

 

Måste berätta att Mini-Vinnie är suverän på sin post och sköter sig  som en stor karl. Han ligger stolt på ”kottehålet” och lämnar bara vakten då och då, för en koll från högsta hyllan i utahuset ut mot allmänningen.

Så fort han ser något misstänkt slår han larm och skickar oss tre storebröder till fronten vid grinden.  Där tar vi över kommandot, både för att skydda lillebror och stoppa ”svartingen” och alla andra objudna gäster!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

Manar till eftertanke…

In en liten sväng från filosoferandet i grönskan till arbetsmaskinen och verkligheten. En verklighet, som manar till eftertanke, om det eviga eländet någonsin ska ta slut.

Jag tänker då på alla de hemlösa katter och kattungar, som ständigt och jämt hittas och omhändertas av hjärtevarma djurvänner i ideella sammanslutningar runt om i landet.

 

Nätet i arbetsmaskinen, bara ett klick bort från där jag skriver, svämmar över av nödrop om upphittade katter. Ofta med mammor med ungar, som tvingats till en ovärdigt tuff start i livet.

Jag har skrivit om det här förut, men det tål att påminnas om just nu. Inte minst som det snart är val och våra fega politiker till stor del bär skulden till misären i kattkolonier och liknande.

 

Självklart har simpla kattägare största ansvaret! Men om politikerna  haft mod lagstifta om ID-märkning och registrering av alla kattungar, innan de lämnar mamma katt, hade mycket varit vunnet.

Sedan skulle det naturligtvis också lagstiftats om att alla katter, som inte ska användas i seriös avel., ska till veterinären för att bli lugna snälla och goa som jag brukar uttrycka det.

 

Hundratusentals djurvänner har i omgångar skrivit på namnlistor för det här, både genom Djurskyddet och Djurens Vänner.  Listor som  överlämnats till ansvariga politiker och där gömts undan utan åtgärd.

Men vi får inte ge upp, och tro att allting löser sig,  för att länsstyrelsen sedan halvårsskiftet tagit över ansvaret från polisen.  Vi måste alla dra vårt strå till stacken och hjälpa till där vi kan.

 

Nog om det  och efter en veckas vanlig svensk sommar  börjar hjärnkontoret fungera igen. Det får mig att fundera över vad  årets ”ökensommar” egentligen ställt till med.

Oroväckande lite flygfän! Bara sparvilarna här hemma blir fler och fler för var dag som går. Men så åker husse också  i skytteltrafik till Dalviks kvarn och handlar talgbollar, solroskärnor och nötter åt dem.

 

Märkligt tyst och stilla verkar det också vara i skogen, dit husse och matte drar på viltsafari titt som tätt. En liten nyckelpiga var det enda de kunde  hitta och matte fascineras av härom sistens.

Grubblar gör vi  förstås här hemma på hur många vilda djur som blivit lågornas rov i sommar.  Ingen vet, men trots det släpps jägarna snart lösa i skogen! Det manar också till eftertanke…

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

 

 

 

Äntligen på banan igen…

Bäst som det regna´ så kom det en skur! Efterlängtad till tusen i den eviga torkan, och skurarna avlöste varandra mellan solglimtarna hela söndagsförmiddagen.

Jag firade  svalkan i ösregnet, under parasollen på trädgårdsbordet, och  kände mig äntligen på banan igen. Hoppas nu bara att i inte glömt mig, för att jag svikit lite i hettan.

 

Det är faktiskt första året som juli månad varit så varm, att jag och bröderna känt oss tvingade att ta gemensam siesta! Och jag en semestervecka till från skrivandet.

Har väl aldrig upplevt en så långvarig hetta och torka! Vi har mest legat och väntat på kvällningen, då vi roat oss med att hålla koll på blommor och blader i trädgården!

 

Till och med ”kottarna” har varit märkbart sega, och fått upp farten lite först frampå nätterna. Bara sällan har de visat sig dagtid och då mest för att dricka vatten.

Nyligen kom en av dem med den minsta lilla blyga unge vi sett. Den bosatte sig i halmen  under farstukvisten och smyger nu  fram och äter och dricker flera gånger om dagen.

 

Artemis håller koll på de små ljusa nattfjärilarna, som tyvärr hittills varit väldigt få i än jämfört med tidigare år.  Han gör det finurligt i skydd av de blå lobeliorna, och tror att han inte syns.

Så mycket annat har vi inte roat oss med i värmen, och jag anar att ni också tagit det lugnt. Matte har stoppat isklabbar under oss på liggplatserna och svalkat oss med blöta handdukar.

 

Mini-Vinnie på grönbete hälsar från sin nya favoritplats i  gräset som fått växa i skuggan bakom huset under torkan.  Nu ryker det väl, om det kommer mer regn, med tanke på fästingarna!

Hittills har vi aldrig haft några problem med de små odjuren här hemma på gården, men så har husse också hållit gräset kort. Det var lite om vår heta  sommar, och skriv gärna berätta lite om hur ni haft det!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

 

 

Slaget om talgbollarna

Strålande sol, och 30 grader plus i skuggan, dag efter dag efter dag…  Det har nästan fått arbetsmaskinen att koka och mig att tvingas ta värmepaus i skrivandet!

Men i dag är det aningen svalare, och vi har äntligen fått lite regn! Så nu riktigt kliar det i tårna, att tassa till tangenterna, och höra av mig med lite smått och gott till er alla igen.

 

Min medicin heter Seraquin, och det är den som gjort mig ung och mjuk i lederna på nytt. Är förresten ingen medicin, utan bara ett kosttillskott, med det verksamma ämnet glukosamin.

Jag har ätit Seraquin varje dag sedan jag i höstas drabbades av ”vattensvans”, som gjorde grymt ont och fick den att hänga. Nu är jag mjukare och  spänstigare i lederna än på många år!

 

Annars är det  slaget om talgbollarna under vildvinet, som satt sin prägel på livet här hemma den senaste veckan. Det började med en skrikande kajunge som mamma kaja skulle lära äta själv.

Sent utvecklad tog det sin runda tid, och än värre blev det när ”Lill-Kaj” och han lite större bror sedan skulle äta tillsammans. En högljudd strid, på liv och död, fast det fanns mat åt båda.

 

Febus är som vanligt den som engagerat sig mest och haft koll på de utsvultna skrikhalsarna från farstukvisttaket. Där har han hållit till kvällarna i ända och fått härlig vind i seglen.

Det har sannerligen inte varit lätt att vara kajföräldrar i den här torkan. Inte en insekt, så långt ögat kan nå, och dåligt med annat ätbart ute i naturen. Så alla ”pippisar” har behövt hjälp med sin ungar!

 

Lill-Kotte och hans vänner har också haft det jättejobbigt i torkan. Och har det fortfarande fast det kom lite regn i går och mer utlovas i dag. Det finns inte en daggmask att uppbringa och inga goda skalbaggar heller.

Alla ”kottar” behöver hjälp med mat och vatten tills det blir en förändring i vädret! Det regn vi fått här hemma är bara en droppe i havet och vi väntar varje stund på att himlen ska öppna sig.

 

Kloke broder Artemis har upptäckt att det faktiskt är svalare i de nätförsedda trnsporboxarna på farstukvisten än ute i värmen på dagarna. Där myser han för att vara fit for fight framåt natten.

Hans specialitet är att ligga och vinka, åt alla som passerar. Han sätter då klorna i nätet och  får på samma gång lite skön tassträckning! Alldeles lagom motion i 30-plus-värmen.

 

Sist men inte minst lika kloka Mini-Vinnie, som lämnat takvärmen i ”utahuset”  och flyttat ett par våningar ner. Här har han hittat sin plats på en hopfälld målarpall strax ovanför det kalla stengolvet.

Hoppas ni också hittat lagom svalkande favoritplatser att njuta på i den snustorra sommarvärmen. För som det låter kommer värmen att fortsätta med bara ett lite svalka för mitt skrivande i dag! Ha det så bra…

Tassekram Triton med bröderna Artemis,Febus,och Mini-Vinnie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Torkan ställer till det…

Är det möjligen torkan som ställer till det, eller vad håller håller på att hända här hemma på gården? Det undrar Mini-Vinnie när alla ”pippis” med ungar beter sig som vildar och skriker i högan sky efter mat.

 

På talgbollarna och i automaten med solroskärnor  är det värre cirkus än någonsin nästan dygnet runt! Och när lillpippis vilar ett par timmar tar mamma kaja över i ottan med stadens högljuddaste unge på släp.

 

Till och med vårt måspar spankulerar oblygt omkring på födosök.  Där går gränsen för Artemis, som om kvällen håller koll under stolsdynorna  på hög ifall att det skulle börja regna.

 

Det har nu inte kommit många droppar sedan midsommar, och i natt återvände ”Gammel-Kotte” efter sina sommaräventyr. Hungrig, törstig och tunn, stannar han nog hemma nu, för att mysa och äta upp sig.

 

Febus fortsätter tillbringa kvällarna på hög höjd och rapportera så fort någon  närmar sig utanför grinden. Han har fullt upp nu med tre ”kottar” , som alla hör hemma här men ändå försöker undvika varandra.

 

Säkert inte lätt för de taggiga urtidsdjuren heller att hitta mat när marken är snustorr och hård som cement. Och vatten är än viktigare om de ska klara stadsöknen!! Så sätt ut friskt vatten åt alla lite varstans.

 

Själv mår jag prima trots solen och värmen, och det verkar inte gå någon nöd på småbröderna heller. Mina stela leder är numera ett minne blott, och mer om det lovar jag berätta nästa vecka!

Tassekram Triton, Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

 

 

 

Heta matcher mot King Kockero

 

Sommar, sol och lata dagar med småbröderna på språng lite varstans! Det ger matte och mig lite extra kvalitetstid att busa och gosa med bara varandra.

 

Därför får bloggen den här gången göra skäl för namnet, Veckans Triton, då jag är den enda som älskar att hjälpa matte ansa de taggiga rosorna.

 

Soliga dagar och ljusa nätter gör dock oss båda lite dagvilla! Så  jag hoppas ni står ut med att jag klickar en och annan dag med mitt älskade skrivande.

 

Det är ju både semestertider och VM i fotboll, så säkert är det fler än jag som tappat den sedvanliga rythmen i vardagslivet när nu sommaren är som bäst.

 

Själv blir jag alltid lika busig den tiden på året, och jag bara älskar att gå heta sparkmatcher mot min gamla outslitliga Kong Kickeroo med svart svans.

 

Och på tal om svans önskar jag er allt gott,med den här lille godingen,  som på avstånd stulit husse och mattes hjärtan och lockar dem ut i skogen om kvällarna!

Tassekram Triton med bröderna Atemis, Febus och Mini-Vinnie